Jag nämde Marley’s begrafning och ledes derigenom till den punkt, hvarifrån jag utgick. Det är alldeles afgjordt, att Marley var död. Detta måste man noga behålla i minnet, eljest finnes det platt ingenting underbart i den historia, jag ämnar berätta. Om vi ej vore fullkomligt öfvertygade, att Hamlets fader var död, innan skådespelet börjar, så skulle det visst icke ligga någonting underligt deri, att han om natten, under det ostlig vind blåser, företar sig en spatserfärd på vallarna kring sitt eget slott – deri skulle det, sade vi, ej ligga någonting mer underligt än i det, att hvilken annan medelålders man som helst tar sig en promenad i mörker och storm.
Scrooge utplånade icke gamle Marley’s namn, utan ännu stod der öfver dörren till kontoret det gamla: Scrooge & Marley. Firman benämdes så. Personer, som för första gången kommo i beröring med Scrooge, kallade honom ibland Scrooge, ibland Marley; men han lystrade till begge namnen; det gjorde honom alldeles det samma.
Men Scrooge var kall som jern och hård som en qvarnsten; en småaktig gnidare, en prejare, en penningskrapande, smulgråtig, girig, gnatig, gammal syndaträl; hård som en flinta, hvarur aldrig ett stål kunnat locka en gnista välgörande eld; dolsk och sluten inom sig sjelf, älskande ensamheten som en ostra. Den invärtes kölden förstelnade hans anletsdrag, gjorde hans spetsiga näsa ännu spetsigare, skrynklade hans kind, gjorde hela hans kropp styf och stel, hans ögon röda, hans tunna läppar blåa och uttalade sig i hans sträfva, skrofliga röst. En rimfrost låg öfver hans hufvud, hans ögonbryn och hans borstiga haka. Sin egen låga temperatur spred han omkring sig hvart han kom; under rötmånaden afkylde han sitt kontor till fryskyla, men gjorde det icke en grad varmare vid jultiden.
Yttre värme och köld hade obetydligt inflytande på Scrooge. Ingen värme förmådde göra honom varm, ingen vinterkyla kunde göra honom kall. Ingen vind, hur genomträngande den än blåste, var mer skarp än han; ingen snö mer flitig i sitt kall, intet hällregn mer omöjligt att blidka. Det fula vädret visste icke huru det skulle få bugt med honom. Regn och snö, hagel och storm kunde berömma sig af en fördel framför honom blott i ett enda hänseende. De foro ofta beskedligt fram; men det gjorde Scrooge aldrig.
Aldrig uppehöll honom någon på gatan för att med vänlig min säga: Hur står det till, bror Scrooge; när kommer du och helsar på mig? Aldrig begärde någon tiggare en slant af honom, aldrig frågade barnen honom, hur mycket klockan var; aldrig hade, under hela hans lifstid, man eller qvinna frågat Scrooge om vägen dit eller dit. Till och med de blindas hundar tycktes känna honom, och när de sågo honom komma, förde de sin egare in i portgångar eller ut på gårdar och viftade sedan med svansen, som om de ville säga: ”inga ögon äro bättre än onda ögon, blinde husbonde!”
Men hvad frågade Scrooge efter det? Just så ville han ha det. Att få obehindrad komma fram på lifvets af vandrare fullpackade stråt och hålla all sympati fjerran ifrån sig, det var just Scrooges högsta tillfredsställelse.
En dag, — det var en bland de skönaste på hela året, julaftonen, — satt Scrooge flitigt sysselsatt på sitt kontor. Det var kallt, bitande kallt, mörkt och töcknigt öfverallt; han kunde höra folket ute på gården springa flåsande af och an, slå armarna omkring lifvet, för att värma dem och stampa med fötterna mot stenläggningen. Tornuren hade nyss slagit tre; men det var redan kolmörkt; det hade knapt varit ljust på hela dagen, och ljuslågor skymtade fram ur fönstren till kontoren i grannskapet, liknande rödgula streck, dragna på mörkrets svarta grund. Dimman trängde sig in genom hvarje remna, hvarje nyckelhål, och var så tjock utanför, att, fastän gården var en af de allra minsta, sågo husen midtemot ut som blotta skuggbilder. När man såg det tjocka töckenmolnet falla ner och insvepa allt i mörker, kunde man vara frestad tro, att naturen hade sin verkstad i grannskapet och nu höll på att anställa julbrygd i ofantlig skala.
Dörren till kontoret stod öppen, så att Scrooge skulle kunna kasta ett öga på sin bokhållare, som kopierade bref i en eländig liten håla, ett slags cell utanför. Scrooge hade en mycket liten brasa på: men bokhållarens var ännu mindre, så mycket mindre, att den såg ut som ett enda kol. Men han kunde icke lägga på mera, ty Scrooge hade stenkolslåren inne i sitt eget rum, och säkert var, att när bokhållaren kom in med skyffeln, började principalen genast tala om nödvändigheten för honom att göra sig af med en skrifvare, som slösade så med det dyrbara stenkolet. Derför
