Sida:En julsång på prosa.djvu/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

”Många kunna inte vända sig till dem, och många skulle hellre dö än göra det.”

”Ville de göra det,” sade Scrooge, ”så vore det inte så illa gjordt, och den öfverflödiga befolkningen blefve derigenom minskad. För öfrigt, ursäkta mig — men jag har ingen reda på så’nt der.”

”Det är inte svårt att derom erhålla närmare upplysningar,” anmärkte den främmande.

”Det är en sak, som inte angår mig,” svarade Scrooge. ”En menniska har nog att göra, om hon sköter sina egna angelägenheter och inte blandar sig i andras. Mina affärer ge mig tillräckligt att göra. God afton, mina herrar!”

När herrarne sågo, att goda ord här skulle spillas förgäfves, aflägsnade de sig. Scrooge satte sig sjelfbelåtet till sitt skrifbord och i ett vida muntrare lynne än vanligt.

Emellertid hade dimman och mörkret tilltagit så mycket, att personer gingo omkring på gatorna med facklor och erbjödo sig att gå framför vagnarna och lysa. Det gamla tornet på en kyrka, hvars gamla rossliga klocka lekte tittut med Scrooge ur ett götiskt fönster på muren, blef osynligt, och klockan slog nu timmar och qvarter inne i töckenmolnet med dallrande vibrationer efter hvart slag. som om tänderna skallrade inom hennes frusna läppar der uppe. Kölden knäpte till allt skarpare. Ute på gatan höllo några arbetare på att reparera gasrören och hade gjort upp en stor brasa i en kolpanna, kring hvilken samlade sig en hop trasiga karlar och pojkar, hvilka i förtjusning värmde sina händer öfver kolen. Pumpen stod öfvergifven, och vattnet, som runnit omkring honom, frös i en hast och förvandlades till misantropisk is. Ljusskenet från bodarna kastade en flyktig rodnad öfver de förbigåendes bleka ansigten. I kryddbodarne och hos fågelhandlarne började det pratas och skrattas af hjertans grund, som om pruta och sälja der blifvit obekanta saker. Lordmayorn i sitt väldiga Mansion House utdelade befallningar åt sina femtio kockar och källardrängar, att de skulle göra i ordning ett julbord, som kunde egna och anstå en lordmayor; till och med lappskräddaren, hvilken lordmayorn måndagen förut fält till fem shillings böter, för det han varit drucken och sökt gräl på gatorna, höll på att laga till morgondagens pudding i sin vindskammare, medan hans magra hustru med sitt barn på armen gick ut för att köpa kött.