Sida:En julsång på prosa.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


till julaftonens ära, och skyndade sig derefter hem till Camden-Town, så fort benen kunde röra sig under honom för att leka blindbock.

Scrooge intog sin melankoliska middag på sitt vanliga melankoliska matställe, läste alla tidningar, sysselsatte sig under det öfriga af qvällen med sin kassabok och gick sedan hem för att lägga sig. Han bodde i en våning, som fordom varit bebodd af hans aflidne kompanjon. De mörka, dystra rummen lågo inne på en gård i en gammal byggning, som tycktes så litet höra till den plats, der den stod, att man kunde bli frestad tro, det byggnaden, när den ännu var i sina yngre år, lekt kurragömma med andra hus och sedan icke hittat ut från sitt gömställe. Nu var huset gammalt och dystert, och ingen bodde der mer än mr Scrooge, ty alla de andra rummen voro uthyrda till bodar och kontor. På gården var det så mörkt, att till och med Scrooge, som kände hvarje sten der, måste trefva framför sig med händerna. Dimman och rimfrosten hängde omkring den gamla svarta porten så tungt, att det såg ut, som om det fula vädrets genius sutte på tröskeln försänkt i dystra tankar.

Nu bör det anmärkas, att hos portklappen fans ingenting ovanligt, om icke det, att den var tilltagen väl stor. Scrooge hade sett honom morgon och qväll under hela den tid han bott i huset, och af den varan, som kallas fantasi, egde Scrooge lika litet som någon annan i Londons City, inklusive till och med magistraten och rådmännen, hvilket vill säga mycket. Derjemte bör man också ihågkomma, att Scrooge icke det ringaste tänkt på Marley, sedan han på eftermiddagen berättat för de besökande herrarne, att denne hans kompanjon varit död i sju år. Och nu må hvem som kan förklara mig hur det kunde komma till, att Scrooge, när han trädde in nyckeln i nyckelhålet, i portklappen såg, utan att denna undergick någon förmedlande förvandlingsprocess, — att han deri såg icke en portklapp, utan Marley’s ansigte!

Marley’s ansigte! Och det befann sig icke i någon ogenomtränglig skugga, som de öfriga föremålen på gården, utan skimrade med ett hemskt sken, liksom ett stycke lysved i en mörk källare. Det hade intet drag af vrede eller missnöje, utan det såg på Scrooge som Marley brukade se på honom med spöklika glasögon uppskjutna i den spöklika pannan. Håret stod på ända och rörde sig liksom för en flägt eller ett luftdrag, och ehuru ögonen stodo vidöppna, saknade de all rörlighet. Detta och den blekblåa färgen gjorde det fasaväckande; men sjelfva detta fasaväckande tycktes icke så mycket ligga i sjelfva ansigtsuttrycket, utan snarare vara någonting främmande för det samma.

När Scrooge skarpt fixerade spökbilden, var den återigen en portklapp.

Det skulle vara osanning, om vi sade, att Scrooge icke blef rädd, eller att hans blod icke kom i en viss svallning, som varit honom okänd ända från hans barnaår. Men han lade sin hand på nyckeln, som han lemnat i låset, vred om, öppnade dörren, steg in och tände på sitt ljus.

Han stannade ett ögonblick obeslutsam, innan han stängde igen porten efter sig; han kastade först en försigtig blick bakom den samma, liksom väntade han sig till hälften att få se Marley’s stångpiska peka rakt inåt förstugan. Men på portens baksida fans ingenting annat än de skrufvar, som fasthöllo låset. ”Bara dumheter!” mumlade han derför och slog igen porten, så att det skrälde i hela huset.

Dånet deraf genljöd som en åska öfver hela gården. Hvartenda rum der uppe och hvartenda fat i vinhandlarens källare der nere tycktes ha ett eget eko för sig. Men Scrooge var icke den man, som lät skrämma sig af ett eko. Han låste dörren, gick tvärs öfver förstugan och uppför trapporna; men långsamt gick han och putsade ljuset under vägen.

Man skulle ha kunnat bära en likbår på tvären uppför dessa trappor, så breda voro de, och kanske var detta skälet, hvarför Scrooge tyckte sig se en rörlig likbår vandra upp framför honom i halfmörkret. Ett halft dussin gaslampor ute från gatan skulle icke ha kunnat tillräckligt lysa upp trappan, och deraf torde man finna, att det var skäligen mörkt, i trots af det ljus Scrooge bar i handen.

Men Scrooge gick uppför, utan att fråga efter slikt; mörker fås för godt köp, och det tyckte Scrooge om. Men förrän han stängde sin tunga dörr, gick han igenom sina rum, för att se, om allt var i sin ordning. Han kom ihåg spökansigtet så pass mycket, att han tyckte det kunde vara skäl i att göra en sådan undersökning.

Förmak, sängkammare, skräprum, allt var i sin ordning. Ingen under bordet, ingen under soffan; en liten eld brann i spiseln; sked och kopp funnos på bordet och en