Ty då det ena okunniga tjänstehjonet släppes, för at få et annat i des ställe, får matmodren esomoftast ärfara, huru godt det är at weta något sjelf; hälst hon altid blir den personen; som måste upbära både skammen och skadan af alla oordentligheter som ske inom huset.
Olyckeligt det hushåll, som styres av okunnighet och wårdslöshet! Hwad hugnad har wäl Åkermannen af all sin möda, om han skal förtära arbetslönen med osmak och missnöje? Stadsboen kan ej eller hafwa mycken fägnad, af sina dyrt utlagde penningar, då han för dem nödgas åtnjuta illa tilredde och ofta förskämde matwaror. Et af saltet uttorkadt kött, som sedan det förtärt en half dags bränsle, likafult plågar magen med sin hårdhet; surt fläsk, solbränd fisk, illa handteradt smör, oren talg, med mera, äro obehageliga winster för arbetsmödan. Dageliga förfarenheten wittnar nogsamt, at då en okunnig hushållerska får det bäst försedda wisthus om händer, har den trefligaste husbonde ingen hugnad deraf; men et dageligt missnöje, en osund kropp, och ofta en aldeles owäntad brist, blifwa de säkraste belöningar han hämtar för sin möda.
Då wi betrakta tjenstehjonen som medmänniskor och tillika wåra lastdragare, kunna wi ej undwika de ömhets känslor deras öde förtjänar, så framt wi icke äro stenhårda. De måste med arbete och möda,
