20
ord vara i anmarsch, och ändå ej komma fram med en enda bokstaf, det är och förblir orimligt.
När jag tyckte att hon kunde ha gapat nog, frågade jag: hvad fan gapar hon efter?
Svaret blef: kors, att magistern sitter här ännu!
Hur så? — frågade jag.
Ämnar sig magistern att resa med ångbåten till Berg i dag? — frågade hon tillbaka.
Ja visst! — svarade jag.
Nej, det låter nog magistern bli! — sade hon. Icke med menniskoben och knappast med fogelvingar kan någon hinna till Nyqvarn, innan kaptenen sätter båten i gång. Klockan är elfva slagen.
Det är omöjligt! — svarade jag. Madamerna här nere på gården hafva ej trätt ännu, och det göra de aldrig senare, än en qvart på elfva.
I dag kunde ingen träta bli af — sade min städerska. Madam Qvarnström har fått ondt i halsen och förmår icke träta — stackars menniska!
I samma ögonblick hördes ett aflägset kanonskott. Det var påtagligen signalen till Ormen Långes afresa. Jag insåg att min städerska hade rätt; jag insåg att jag hade försinkat mig.
Med denna insigt följde ett halft dussin eder i släptåg. O satan och helvete! utropade jag.
