Hoppa till innehållet

Sida:En liten lustresa.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
33

de långa ideligen förmälde sig med de långa, och de korta med de korta, skulle å ena sidan upp­komma ett jätteslägte, samt å den andra ett dvergslägte, af hvilka det förra snart skulle kufva det sednare. Men sådant har Gud ej velat tillåta. Derföre inplantade han i de långas hjertan en oemotståndlig längtan efter de korta, och i de kortas en oemotståndlig längtan efter de långa; på det att menniskoafveln må hafva billiga dimensio­ner och hålla sig jemnhög. Från begreppet jemnhög är blott ett tuppfjät till begreppet jemnlik och, när man väl hunnit dit, befinner man sig i me­delpunkten för begreppet republik.

Tänk att Gud sjelf skall vara republikanskt sinnad! Dock böra du och jag och andra goda rojalister ej deraf taga oss någon förskräckelse. Hans majestät kejsaren af Ryssland har lofvat att upp­rätthålla den monarkiska principen, och således kunna vi vara lugna.

Du undrar du, att jag, som nu haft till­fälle att orda om en baron, ej alls begagnat det till att predika korståg emot vår adel. För några år sedan skulle jag nog hafva så gjort. Du har kanhända hört omtalas, huru jag en gång i Af­tonbladets byrå uppgjorde förslag till en reciprocitetslag i afseende på frälse och ofrälse män.


3