Sida:En lycklig hustru 1862.djvu/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En lycklig hustru.[1]

Berättelse
af
V. M. Thackeray

Öfvers. af C. J. Backman.


Andra kapitlet.

I hvilket mr Walker gör trenne försök att få reda på miss Morgianas bostad.

Dagen efter middagen på Regent-klubben vandrade mr Walker öfver till sin vän parfymörens bod, hvarest, som vanligt, unge herr Mossrose satt i rummet åt gatan.

Af ett eller annat skäl var kaptenen vid ett synnerligt mildt och älskvärdt lynne; och helt och hållet förgätande de ord, som föregående dagen hade fallit mellan honom och mr Eglantines gesäll, började han tilltala den senare med en ovanlig hjertlighet.

— God morgon, min bästa mr Mossrose, — sade kapten Walker. — Min själ ser ni inte så frisk ut som er namne — det måste jag tillstå mr Mossrose!

— Och ni ser lika gul ut i synen som en guinée, — svarade mr Mossrose helt snäsigt. Han trodde att kaptenen bara ville »drifva» med honom.

— Min bäste sir, — svarar den andre utan att på minsta sätt visa sig stött eller nedslagen, — ni ska veta att jag drack temligen mycket i natt.

— Ett så mycket större djur är ni! —sade mr Moserose.

— Tack ska ni ha, Mossrose, jag säger detsamma om er, — svarade kaptenen.

— Om ni kallar mig för ett djur, så ska jag ruska om peruken på er, jag, ska ni få se! — svarade den unge mannen ilsket.

— Se så, se så, det gjorde jag visst inte, min vackra vän, — svarade Walker; —tvärtom var det ni, som…

— Jaså, tänker ni drifva mig till lögnare? — utbrast den uppretade Mossrose, som hatade agenten af hjertans grund och icke brydde sig om att på minsta sätt dölja sitt hat.

Det var ock verkligen hans fasta föresats att anstifta ett gräl med Walker och att, om möjligt, drifva honom från mr Eglantines bod.

— Ämnar ni drifva mig till lögnare, säger jag, mr Hooker Walker?

— Se så för tusan, håll då tungan på er, Amos! — utropade kaptenen, för hvilken namnet Hooker var det värsta han visste; och som i detta ögonblick en kund kom in i butiken, utbytte mr Amos sin hotande min mot ett inställsamt grin, och mr Walker gick in i perukmakarens rum.

Vid sitt inträde till mr Eglantine var Walker äfven idel småleenden; han sjönk ned i en kanapé, sträckte ut handen åt parfymören och började förtroligt samspråka med honom.

— En sådan middag, Tiny, min gosse! — sade han; — och sådana präktiga karlar att äta den med, till på kapet! Der voro Billingsgate, Vauxhall, Cinqbars och ett halft dussin andra af de hyggligaste pojkar i staden. Och hvad tror du middagen kostade person? Jag vill slå, vad att ni inte kan gissa det.

— Den gick väl till två guineer per man. Jag menar naturligtvis utom vinerna, — sade den gentile parfymören.

— Gissa en gång till.

— Nå, så tio guineer per man. Jag är färdig att gissa hvilken summa som helst, — svarade mr Eglantine; — ty jag vet att när ni nobbar äro tillsammans, så spar ni, min själ, inte på penningarna. Jag sjelf betalte en gång på Star and Garter…

— Aderton pence?

— Aderton pence, sir? — Jag betalte fem och trettio riksdaler per man. Jag ska säga er att jag för min del kan bete mig som en gentleman, lika väl som någon annan, sir, — svarade parfymören med mycken värdighet.

— Nåväl, men aderton pence var det vi betalte, och inte ett öre mera, det kan jag försäkra er.

— Ah prat, nu bara skämtar ni. Markisen af Bitiingsgate skulle spisa middag för aderton pence! Jo, vackert ock! Om jag vore markis, skulle jag betala en fempundsnot för min frukost!

— Ni känner inte mannen, mr Eglantine, — svarade kaptenen med ett leende af föraktfull öfverlägsenhet; — ni känner föga den verkliga mannen af »fashion», min goda man. Enkelhet, sir — enkelhet är det utmärkande kännetecknet för den verklige gentlemannen, och nu ska jag säga er hvad vi hade till middag.

— Det var väl kalkon och vildt, naturligtvis — ingen förnäm herre spisar middag utan sådant.

— Bah ! Vi äro utledna vid sådant. Vi hade ärtsoppa och slarfsylta. Hvad tänker ni om det? Vi hade sill och potates, torr fårbog, stekt fläsk och kall gris. Jag ordinerade middagen, sir, och fick mera beröm derför än Ude eller Soyer någonsin skördat. Markisen var alldeles förtjust, grefven slukade ett helt fat med sill och potates, och om inte vicomten proppade sig alldeles full med stekt fläsk, så vill jag aldrig heta Hooward Walker. Billy, som jag kallar honom, var president och föreslog min skål; och hvad tror ni att den kanaljen proponerade?

— Nå, hvad var det som hans herrlighet proponerade?

— Att en hvar skulle subskribera två pence och betala min andel i middagen. Ja, förbanna mig är det inte sant, och penningarna, räcktes mig i en tennkanna, som de också bådo mig behålla. Efteråt gingo vi till Tom Spring's, från Tom's till Finish, från Finish till vaktkontoret — det vill säga de gjorde det — och skickade efter mig att gå i borgen för dem, så att de skulle slippa ut.

— Ja, de der unga adelsmännen, det är minsann riktigt lyckans skötebarn, — sade mr Eglantine; — ingenting annat än nöjen från morgon till gväll. Och inte äro de tillgjorde heller, utan manliga, rättframma hederspojkar.

— Skulle ni vilja vara tillsammans med dem, Tiny, min gosse? — sade kaptenen.

— Om jag komme att göra det, hoppas jag att jag skulle uppreta mig som en gentleman, — svarade mr Eglantine.

— Nå väl, ni skall få träffa dem, och lady Billingsgate skall taga sina parfymer i er butik. Vi hinna äta middag i nästa vecka, vi allesammans, hos den der bleknosen Bobs, och ni skall bli min gäst, — utropade kaptenen, i det han klappade den förtjuste artisten på axeln. — Och nu, min gosse, säg nu huru ni tillbragte er afton?

— På min klubb, sir, — svarade Eglantine, med en lätt rodnad.

— Huru, var ni inte på spektaklet med den der intagande, svartögda flickan — hvad är hennes namn, Eglantine?

— Bry er inte om hennes namn, kapten — svarade Eglantine, dels af klokhet och dels af en viss blygsel. Han hade icke hjerta att tala om att hennes namn var Crump, och han var just inte heller så särdeles fallen för att kaptenen skulle få låra närmare känna hans utkorade brud.

— Aha, ni önskar behålla edra fem tusen för er sjelf, ni gamla, sluga räf! — svarade kaptenen med ett godmodigt uttryck, ehuru inom sig i högsta grad förargad öfver misslyckandet af sin p!an; ty, sanningen att säga, hade han gjort sig besväret att omtala den ofvan anförda långa historien om middagen samt lofvat att presentera Eglantine för sina förnäma vänner, endast derföre att han på detta sätt hoppades kunna aflocka den hederliga enfaldiga själen några vidare detaljer rörande den unga damen med biljardbollsögon. Det var af samma anledning som han äfven hade försökt att ställa sig in hos mr Mossrose, ehuru han äfven dervidlag hade så helt och hållet misslyckats. Inte heller skulle läsaren, om han bättre kände mr Walker, behöfva den ofvannämda förklaringen; men som vi ännu icke kommit längre än till andra kapitlet i vår berättelse, så är det icke att begära att någon skall kunna känna vår hjeltes motiver, så framt vi inte göra oss besväret att utveckla dem.

Som sagdt, den hedervärde perukmakarens svar »Bry er inte om hennes namn, kapten!» slog den ridderlige kaptenen helt och hållet ur fältet; och ehuru han satt qvar ännu en fjerdedels timme och var utomordentligt mild och vänlig, och ehuru han lät fälla åtskilliga ganska sluga vinkar, så var perukmakaren likväl alldeles ogenomtränglig; eller, rättare sagdt, han var allt för rädd för att tala om det. Den stackars feta, blyga, loja, godmodiga gentlemannen var alltid ett byte för skälmar — flaxade alltid i en eller annan skurks garn. Han hade äfven den förställning, som blyga män ega, och kände närvaron af en dylik utläggare af giller lika väl som en hare känner närheten af en jagthund, Än höll han sig alldeles stilla, än tog han ett språng och så satte han i väg framåt till dess han kom undan. Han kände, med fruktans säkra instinkt, att kaptenen, då han gjorde honom dessa frågor, hade något anslag i sinnet emot honom, och derföre var hen försigtig, misstänksam och darrande. Och huru tackade han icke stjernorna, då lady Grogmores vagn körde fram till hans bod med de unga fröknarne Grogmore, som skulle ha sitt hår klädt för att fara på frukost klockan tre.

— Jag tittar väl in igen, Tiny, — sade kaptenen, då han hörde kallelsen på sin värd.

— Ja, gör det, kapten, — svarade den andra; — tack för det; — och gick med tungt hjerta in till damerna.

— Ur vägen, din infernaliska skurk ! — röt kaptenen med många eder till lady Grogmores långa betjent med de röda damaskerna, som stod och inandades de tusentals parfymerna från boden; och den senare skyndade helt förskräckt ur vägen och lemnade fri passage åt den tappre kaptenen, som aflägsnade sig utan att fästa ringaste uppmärksamhet åt mr Mossrose's grin.

Walker var alldeles ursinnig öfver misslyckandet af sin plan, och rusade som en galning ned åt Bond Street.

— Jag ska förbanna mig ha reda på hvar flickan bor! — svor han. — Jag vill offra fem pund hellre än att inte få veta hennes bostad!

— Det tror jag nog att ni skulle vilja göra — det tror jag visst det! — sade helt plötsligt en liten gnällig stämma strax invid hans sida. — Bah! Hvad betyder väl penningar för er?

Walker såg ned; det var Tom Dale.

Hvilken i hela London kände icke lilla Tom Dale? Han hade kindben likt äpplen, och hans hår upplades i lockar hvarje morgon, han bar en liten blå halsduk och hade alltid ett par nya »magasiner», under armen och ett paraply och en liten blå frack och stora tvärnosiga skor, med hvilka han kom »stöflande» framåt gatan. Han var allestädes närvarande. Alla menniskor mötte honom i hela staden, ehuru ingen visste hvad han gjorde. Han var, sades det, hundra år gam-mal, och hade under dessa hundra är aldrig ätit en middag på egen bekostnad. Han såg ut som en vaxfigur, med glasaktiga, blänkande, själlösa ögon; han grinade alltid då han talade; han visste hvad man hade haft till middag dagen förut, och kände till hvad hvar menniska hade ätit, snart sagdt hundra år tillbaka. Han var en kloak för all skandal i verlden, från Bond Street till Bread Street; han kände alla författare, alla aktörer och alla »notabiliteter» i staden jemte hvars och ens enskilda historia. Det vill säga, han kände aldrig någonting verkligt, utan ersatte hvad som briste i minne och sanning med färdigmyntade, aldrig trytande lögner. Han var den mest godhjertade och välvilliga menniska i verlden och såg aldrig någon bekant utan att berätta de värsta saker om dennes vänner och bekanta, och då han lemnade den han nyss talat med, gjorde han honom genast samma tjenst hos en annan.

— Bah! Hvad betyder väl penningar för er, min kära gosse? — sade lilla Tom Dale, som nyss hade kommit ut från Ebers, der han hade knipit sig en operabiljett. — Ni der borta i City mister penningar skäpptals —ni räknar bara i tusental. Jag såg att ni var inne hos Eglantine. Präktig affär, det — den bästa i London. Fem riksdaler för en tvål, min gosse. Jag har inte råd att tvätta mig med en sådan. Han har allt sina tusen pund i inkomst om året — inte sant.

— På min ära, Tom, om jag det vet, — svarar kaptenen.

— Jaså, ni skulle inte veta det! Säg inte mig det. I veten allting, I agenter. Ni vet att han har sina fem tusen om äret — ja, han skulle kunna ha sina tiotusen också; men ni vet alltför väl hvarför han inte har det.

— Nej, minsann jag det vet.

— Ah, prat! Sök inte dra strå för en så gammal katta som jag! Judar — Amos — femti procent — hvasa? Hvarför kan han inte ta sina penningar från en god kristen?

– Jag har verkligen hört någonting i den vägen, — sade Walker skrattande. — Ja, ni, Tom, känner då, förbanna mig, till allt som händer och sker!

Ni känner allting, min kära gosse. Ni vet hvilket satans spratt den der balettmenniskan spelade honom, stackars karl. Kashmirsschalar — Storr och Mortimer's — Star and Garter! Då är det mycket bättre att äta ärtsoppa och stekt fläsk — hvasa? Det är bättre personer än han som äter sådant inte sant? —

— Ärter och fläsk! Huru — har ni hört talas om det allaredan?

— Hvem var det som löste ut lord Billingsgate, hvasa din skälm? — och gjorde Tom dervid en listig och verkligen demonisk grimas. — Hvem var det som inte ville gå till Finish? Hvem var det som fick en tallrick full med guldmynt? Nå nå, du förtjente det också, min gosse — du förtjente det. Det sades att det var bara slantar, men jag vet det bättre! — och här tillåts han af en torr hosta.

— Det är som jag säger, Tom, att ni vet allt, — utropade Walker, som nu fick en plötslig ide. — Men efter ni vet allt, så kände ni väl också någon aktris som hette Delancy?

(Forts.)

  1. Se n:r 111—114.