Sida:En lycklig hustru 1862.djvu/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En lycklig hustru.[1]

Berättelse
af
V. M. Thackeray

Öfvers. af C. J. Backman.

— Om jag behöfver en rock, sir, — sade mr Eglantine, — och det vill jag inte neka till, så finnes det annat folk som behöfver en peruk.

Det är just för den sakens skull som jag kommit hit, — sade skräddaren, i det han åter blossade upp i ansigtet, likasom då han började det nu pågående samtalet. — Låt oss derföre komma öfverens med hvarandra. Gör mig en peruk, mr Eglantine, och ehuru jag aldrig skurit till en aln kläde annat än åt en gentleman, så lofvar jag att göra er en rock sådan ni behöfver.

— Vill ni verkligen det, på heder och tro? — ropar Eglantine.

— Ja, på heder och tro! — säger skräddaren. — Se hit! — och i nästa ögonblick framdrager han ett af dessa pergamentsmått, som gentlemän af hans yrke vanligen föra med sig; derpå satte han mr Eglantine i den behöriga ställningen och började vidtaga de nödiga anordningarna. Han kände Eglantines hjerta klappa af lycksalighet, då måttet gick öfver denna mjuka del af parfymörens personlighet.

Sedan detta var gjordt, nedfälde han rullgardinen, såg efter att dörren var riktigt stängd och satte sig slutligen med en ännu djupare rodnad än förut i en länstol, i hvilken mr Eglantine uppmnnat honom att taga plats, aftog sin peruk och blottade sitt hufvud för den store perukmakarens blick. Mr Eglantine såg på det, tog mått af det, kände på det med fingrarna, satt vid pass tre minuter med skräddarens hufvud i sin hand och på sitt knä, betraktade hans cranium med den mest spända uppmärksamhet, gick derefter omkring det ett par tre gånger och sade slutligen:

— Det är tillräckligt, mr Woolsey ni kan redan anse saken uträttad. Och nu, — tillade han med en min af stor lättnad, —låt oss nu dricka ett glas curacao för att fira detta betydelsefulla möte. Men skräddaren svarade helt sträft att han aldrig drack något på förmiddagarna, och lemnade rummet utan att räcka handen till afsked åt mr Eglantine; ty han föraktade i djupet af sitt hjerta denne herre och äfven sig sjelf för det han inlåtit sig i en dylik kompromiss med honom och nedlåtit sig ända derhän att göra en rock åt en barberare.

Stående på utkik i sina rum på andra sidan af gatan, såg den oundviklige mr Walker skräddaren komma ut från parfymörens butik, och hade icke svårt att gissa att något utomordentligt måste vara å färde då tvenne så hätska fiender kommo tillsammans.


Tredje kapitlet.

Det är ganska lätt att redogöra för huruledes kaptenen kom att intaga den stolta position i Stöfvelknekthotellet, som vi sågo honom innehafva den afton, då ljudet af det olycksbådande »brava» satte mr Eglantine i så stor bestörtning.

Blotta inträdet i det nämda etablissementet var naturligtvis icke svårt. Hvar och en, som endast uttalade de enkla orden: »en mugg öl», kunde anse sig som gäst i Stöfvelknekten, och det var en dylik lösen som Howard Walker använde, då han första gången visade sig derstädes. Han begärde att bli visad in i ett gästrum, der han en stund kunde få hvila sig, och infördes i sjelfva det sanctuarium, der Njurklubben hade sina sammankomster. Derefter förklarade han att ölet var det bästa som han någonsin hade smakat, undantagandes i Bayern, och äfven på ett eller annat ställe i Spanien, tillade han; samt reqvirerade slutligen, under förklaring att han kände sig i hög grad »sugande», litet kall mat till middagen.

— Jag äter inte vanligtvis middag vid den här tiden, herr värd, — sade han, i det han kastade en half sovereign på bordet för att betala ölet; men det här rummet ser så trefligt ut, och inredningen är så nätt och beqväm, att jag inte tror att jag skulle kunna dinera bättre på den bästa klubb i London.

En af de förnämsta klubbarna i London har sina sammankomster i detta rum, — sade mr Crump helt belåten; — och den besökes af flera bland de finaste herrarne i staden Vi kalla den Njurklubben.

— Åh, för tusan, då är det bestämdt samma klubb, som min vän Eglantine så ofta talat om och som besökes af några af de förnämsta köpmännen i hufvudstaden.

— Det är bättre karlar här än mr Eglantine, — genmälte mr Crump, — ehuru han är en mycket bra man — jag säger visst inte att han inte är en mycket bra man, men det finnes de som äro bättre. Mr Clinker, sir, och mr Woolsey, tillhörande firman Woolsey & Comp.

— Ah, de stora militärskräddarne! — utropade mr Walker; — det första huset i staden! — och fortfor sålunda att med utomordentlig artighet och belefvenhet samtala med mr Crump, till dess den hederlige värden helt förnöjd aflägsnade sig och berättade mrs Crump ute i skänkrummet att det var en riktig storsprutt inne i Njurklubbens samlingsrum, och att han tänkte spisa middag derstädes.

Lyckan gynnade den käcke kaptenen på allt sätt; det var just mr Crumps mattimme; och då mrs Crump kom in i rummet för att fråga den nye gästen om han ville hafva litet af steken, som familjen hade till middagen, kan man möjligen föreställa sig huru öfverraskad hon blef, då hon i honom igenkände mr Eglantines skämtsamme vän, hvars bekantskap hon hade gjort den föregående dagen. Kaptenen bad genast om tillåtelse att få deltaga i familjens måltid; värdinnan kunde icke med något egentligt skäl neka att villfara denna hans begäran; kaptenen fördes in i skänkrummet, och miss Crump, som alltid kom sent ned till middagen, blef ännu mera öfverraskad än sin mamma vid åsynen af den person, som innehade fjerde platsen vid bordet. Hade hon väntat att få återse den intagande främlingen? Jag förmodar att hon hade det. Hennes stora ögon sade åtminstone så, då de, förstulet uppblickande i mr Walkers ansigte, mötte hans blick, men derpå slog dem genast ned till tallricken igen och låtsades vara ifrigt sysselsatt med att betrackta biffen och morötterna. Hon blef ännu mera röd i ansigtet än dessa nämda morötter, men hennes glänsande lockar skymde hennes förvirring på samma gång som hennes ansigte.

Hulda Morgiana! Dina biljardbolls-ögon hade en förfärlig verkan på kaptenen. De föllo likt bomber rakt in i hans hjertas krutkammare; och han proponerade helt artigt att få det nöjet att bjuda sällskapet på en butelj champagne, hvilket äfven antogs utan någon synnerlig motsräfvighet.

Mr Crump, förebärande att han skulle gå ned i källaren (der han sade sig ha åtskilliga lådor af den yppersta champagne i Europa), kallade till sig Dick, springpojken, och skickade honom i största hast till en vinhandlare, der ett par buteljer af den reqvirerade vätskan inköptes.

— Var god och tag upp två buteljer, mr Crump, — sade kapten Walker helt förbindligt, då mr Crump låtsades begifva sig ned i källaren; och man torde kunna föreställa sig huru gladt, muntert och förtroligt stämdt hela sällskapet blef, sedan de båda buteljerna blifvit tömda (af hvilka mrs Crump i parenthes sagdt drack åtminstone nio glas för sin del). Crump berättade sin historia om Stöfvelknekten och hvars stöflar denne hade afdragit; den forna miss Delancy utbredde sig öfver sitt förflutna teatraliska lif och öfver taflorna som hängde på väggarne. Äfven miss Morgiana var ganska meddelsam, och före solens nedgång hade kaptenen fullkomligt reda på alla den lilla familjens hemligheter. Han visste att unga mamsell brydde sig ganska litet om sina båda friare, om hvilka pappa och mamma voro litet osams. Han hörde mrs Crump tala om Morgianas förmögenhet och kände sig dervid ännu mera förälskad i den unga damen än förut. Derefter kom théet, den söta puddingen, det lugna och trefliga lilla cribbagepartiet och slutligen sången — den samma sång som stackars Eglantine hade hört och som väckte mr Woolseys raseri och hans egen förtviflan.

Vid qvällens slut var skräddaren ännu mera ursinnig än förut, och parfymören i en ännu större förtviflan än någonsin. Han hade gjort sin lilla vanliga present af Eau de Cologne. — Åh fy! — sade kaptenen med sträft skratt, — det luktar bod ! — Han gycklade med skräddaren öfver hans peruk, och den hederliga själen kunde icke annat än mumla en ed till replik på hans angrepp. Han berättade historier om sin klubb och sina förnäma vänner. Hvilken utsigt hade väl någon af de andra stackars friarne mot den i allo fulländade mr Howard Walker?

Gamle Crump, som hade en god och sund instinkt om hvad som var rätt eller orätt, hatade mannen; mrs Crump kände sig inte heller riktigt fullt belåten med honom, men Morgiana ansåg honom för den mest intagande person hon någonsin skådat.

Eglantines vanliga morgondrägt var en blå sidenhalsduk, broderad med fjärilar och prydd med en ofantlig kråsnål, en ljus schalväst och en rabarberfärgad rock af det slog, som jag tror kallas Taglionis, som icke har några lifknappar och som föreställes icke hafva något lif, men som i sjelfva verket begagnas af feta personer för att gifva dem ett sådant. Ingenting är lättare för en karl än att få ett lif; han behöfver bara klämma ihop midtelpartiet en smula, och fettet å ömse sidor sväller dervid ut och bildar så att säga ett lif, och vår hedervärde parfymörs figur liknade ett bolster, som delats i tu medelst ett hårdt åtdraget streck.

Walker såg honom kort derefter stå i hans boddörr iklädd denna kostym, vridande sina lockar med sina feta, flottiga fingrar, glänsande af olja och ringar, och med en så lycklig och belåten min, att agenten genast kände sig öfvertygad att någon lyckad sammansvärjning blifvit uppgjord mellan honom och skräddaren. Huru skulle mr Walker få veta hvilken denna plan var? Ack, den stackars narraktige perukmakarens fåfänga och förnöjelse voro så stora, att han icke kunde tiga med anledningen till sin belåtenhet, och förr än han icke fått omtala den, skulle han i sitt hjertas fullhet yppat sin hemlighet för sjelfva mr Mossrose.

— Då jag får min nya rock, — tänkte vår man, — skall jag hyra mig den der sediga, mjölkfärgade hästen, som Snoffle köpte hos Astleys, och så rider jag genom parken och sedan förbi Little Bunkers Building. Jag ska ta på mig mina grå byxor med sammetsrevererna och mina försilfrade sporrar och så tar jag mina lackerade stöflar; och om jag inte tar lofven af både skräddaren och kapten, så vill jag aldrig heta Harchibad. Och så hyr jag en vagn och bjuder Crumps på middag till Star and Garter och rider brevid åkdonet hela vägen till Richmond. Det är visserligen en bra lång ridt, men med en af Snoffles mjuka sadlar kan jag nog stå mig godt ända till slutet.

Och på sådant sätt bygde den hederliga själen det ena luftslottet på det andra; och den sista och skönaste synen af alla var miss Crump i hvitt siden och orangeblommor i håret, räckande honom sin älskvärda hand framför altaret i S:t George. Hvad Woolsey angick, beslöt Eglantine att han skulle få den bästa peruk hans konst kunde åstadkomma, ty han hyste numera icke den ringaste fruktan för sin rival.

Sedan han öfverlagt allt detta med sig sjelf, skickade han och köpte en tern ljusrödt postpapper och inlade i ett elegant, pressadt kuvert följande inbjudning till damerna på Stöfvelknekten:

"Bower of Bloom, Bond Street,
Torsdagsförmiddag.

"Mr Archibald Eglantine ber om sin komplimang för mrs och miss Crump och anhåller att få äran och nöjet af deras sällskap till Star and Garter på en liten middagsrisp nästkommande söndag.

Om detta faller sig lägligt, skall mr Eglantines vagn stanna utanför damernas port klockan tre, och jag anhåller att få följa den till häst, så framt damerna icke ha någonting deremot."


Brefvet förseglades och afsändes till sin bestämmelseort; och mr Eglantine gick naturligtvis sjelf samma afton för att hemta svar — och naturligtvis bad han damerna fästa uppmärksamhet vid en ny rock, som han tänkte ståta med på söndagen; och naturligtvis kom kapten Walker dagen derpå med ett par biljetter åt mrs Crump och hennes dotter, då naturligtvis äfven hela hemligheten anförtroddes åt honom — huru damerna skulle bege sig till Richmond på söndagen i en af mr Snoffles vagnar, och huru mr Eglantine skulle komma att följa dem till häst.

Mr Walker höll icke några egna hästar, men hans förnäma vänner i Regentklubben hade åtskilliga sådana i sina stall, och några af dem voro inhyrda i kaptenens gamla »gymnasii»kamrat Snoffle's hyrkuskverk. Det var derföre ingen svårighet för kaptenen att förnya sin bekantskap med denna person. Arm i arm med lord Vauxhall gjorde således kapten Walker sitt inträde i det nämda etablissementet och tog i betraktande åtskilliga hästar, som voro att hyra eller till salu, och lyckades snart, genom att ställa några listiga frågor på mr Snoffle angående Njurklubben m. m., att komma på vänskaplig fot med denna gentleman och att få veta hvilken häst mr Eglantine skulle komma att rida på söndagen.

Det odjuret Walker hade fullt och fast beslutit i sitt sinne att Eglantine skulle falla af den hästen under loppet af sin söndagsridt.

— Det här är ett högst märkvärdigt djur, — sade mr Snoffle, pekande på den gamla hästen, — är den berömde kejsaren som väckte så mycken uppmärksamhet hos Astleys för några år sedan och som mr Ducrow gjorde sig af med endast derföre att hans känslor inte kunde tillåta honom att längre behålla djuret efter den första mrs Ducrow's död — ty hon hade ständigt ridit den här hästen. Jag köpte honom i tanke att några damer och Londonssprättar skulle vilja rida honom (ty han bär ofantligt lätt, och när han galopperar, är det som om man sutte i en gungstol); men han är inte säker annat än om söndagarna.

(Forts.)

  1. Se n:r 111—114, 116, 117.