Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/201

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1833.]193
vildarnes ömkliga belägenhet.

spegelblanka vattnet i den lilla hamnen med trädens grenar nedhängande öfver den klippiga stranden, båtarne till ankar, tälten, som uppburos af de saxade årorna och röken, som ringlade uppför den skogbevuxna dalen, bildade en tafla af lugn afskildhet. Påföljande dagen (den 20:e) gledo vi lugnt framåt i vår lilla flotta och kommo till en mera bebodd trakt. Få, om ens någon af dessa vildar kunde någonsin hafva sett en hvit man; också kunde ingenting öfvergå deras förvåning vid åsynen af de fyra båtarne. Eldar upptändes på alla pyntar (häraf landets spanska namn Tierra del Fuego eller Eldslandet) både för att väcka vår uppmärksamhet och för att sprida nyheten vidt och bredt. Några vildar sprungo hela milen långs med stranden; och jag skall aldrig glömma det vilda och råa utseendet hos en grupp af fyra eller fem män, hvilka plötsligen kommo till kanten af en utskjutande klippa, der de alldeles nakna, med det långa håret hängande ned kring deras ansigten, och knöliga stafvar i händerna, under upphäfvande af de förfärligaste tjut hoppade upp från marken och svängde sina armar kring hufvudet.

Vid middagstiden landade vi ibland en skara eldsländare Först voro de icke hågade att visa sig vänliga; ty de höllo sina slungor i händerna, till dess kaptenen rodde in i spetsen för de andra båtarne. Vi förnöjde dem likväl snart genom små skänker, såsom röda band, hvilka vi knöto kring deras hufvuden. De tyckte om vårt skeppsbröd, men en af vildarne vidrörde med sitt finger något af det i tenndosor förvarade köttet, som jag höll på att äta, och då han kände att det var mjukt och kallt, visade han lika mycken vämjelse deråt, som jag skulle hafva gjort åt ruttet späck. Jemmy blygdes djupt öfver sina landsmän och förklarade att hans egen stam var helt annorlunda, hvari han högligen misstog sig. Det var lika lätt att vinna dessa vildars välvilja, som det var svårt att tillfredsställa dem. Ung och gammal, män och barn, upphörde aldrig att upprepa ordet ”jammerskuner”, hvilket betyder ”gif mig”. Sedan de pekat på nästan alla saker, det ena efter det andra, ända till knapparne på våra rockar, och sagt sitt favoritord i så många tonfall som möjligt, begagnade de det i neutral betydelse och upprepade helt mekaniskt ”jammerskuner”. Sedan de jammerskunrat mycket ifrigt efter alla möjliga saker, pekade de med ett mycket simpelt konstgrepp på sina unga qvinnor och små barn, liksom ville de säga, ”Om ni icke vill gifva mig det, så vill ni säkert gifva det till sådana som dessa”.

I mörkningen försökte vi förgäfves finna en bugt, som icke var bebodd och slutligen blefvo vi tvungna att bivuakera icke

Darwin, En naturforskares resa omkring jorden.13