Vid vår återkomst om morgonen den 28:e, sågo vi med nöje att allt var lugnt och männen i sina kanoter sysselsatta med att ljustra fisk. Kapten Fitz Roy beslöt derföre att skicka skeppsbåten och en hvalbåt tillbaka till fartyget och att med de begge andra båtarne fortsätta färden, för att uppmäta vestra delarne af Beagle-kanalen och sedermera återvända för att besöka nybygget, hvarvid han godhetsfullt tillät mig få följa med. Dagen blef till vår förvåning tryckande het, så att det brände i skinnet, och under detta vackra väder var utsigten midt i Beagle-kanalen högst märklig; ty vare sig vi skådade bakom eller framför oss, afbröt intet föremål de i fjerran försvinnande ändpunkterna af detta långa vatten emellan bergen. Att det likväl var en vik af hafvet, visade sig tydligt deraf, att åtskilliga väldiga hvalar[1] sprutade i åtskilliga riktningar. En gång såg jag två dylika vidunder, sannolikt hane och hona, långsamt simma efter hvarandra inom ett stenkast från stranden, öfver hvilken bokarne utsträckte sina grenar.
Vi seglade vidare till dess det blef mörkt och slogo derefter upp våra tält i en stilla vik. Vår största yppighet var att träffa på en småstensstrand till vårt nattläger, ty den var torr och gaf undan för kroppen; hvaremot torfartad mark är fuktig, klippig mark. ojemn och hård, och sanden åter kommer så lätt i maten, när man tillagar den och äter den såsom bruket är vid båtfärder. Men när vi lågo i våra filtsäckar på en god bädd af rund småsten, tillbragte vi högst angenäma nätter.
Jag hade min vakt till klockan ett. Det ligger någonting mycket högtidligt i sådana stunder, och aldrig framstår medvetandet af att man befinner sig i en aflägsen vrå af verlden, så starkt för ens föreställning; ty allting bidrager dertill, i det nattens tystnad endast afbrytes af sjömännens djupa andetag under tälten och stundom af en nattfågels skri; och det aflägsna skallet af någon hund, påminner om att det är den vilda menniskans land.
Den 29 januari. — Tidigt på morgonen anlände vi till den punkt der Beagle-kanalen delar sig i två armar, af hvilka vi styrde in i den norra. Landskapet blir här till och med ännu mera storartadt än förut. De höga bergen på norra sidan utgöra landets granitaxel eller ryggrad och resa sig djerft till en höjd af emellan 3—4,000 fot med en topp som går till mer än 6,000 fot. De höljas af en vidsträckt mantel af evig snö och talrika vattenfall
- ↑ En dag hade vi utanför ostkusten af Eldslandet den storartade anblicken af åtskilliga spermaceti-hvalar, hvilka hoppade rakt upp ur vattnet med hela kroppen utom stjertfenan. Då de nedföllo på sidan, stänkte vattnet högt upp och dånet återskallade som en aflägsen kanonsalfva.
