Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/222

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
214[kap. xi.
magelhaens sund. — sydkusternas klimat.

Den 8 juni. — Vi lyftade ankar tidigt på morgonen och lemnade Port Famine. Kapten Fitz Roy beslöt att lemna Magelhaens sund genom den för icke länge sedan upptäckta Magdalenakanalen. Vår kurs gick rakt söderut, utför den dystra fjord, på hvilken jag förut har antydt att den tycktes leda till en annan och sämre verld. Vinden var god, men luften mycket tjock, så att vi gingo miste om många egendomliga utsigter. De mörka, sönderslitna molnen jagades snabt öfver bergen, alltifrån dessas spetsar nästan ända ned till foten; men de skymtar vi fingo genom den töckniga massan voro högst intressanta: taggiga spetsar, snökäglor, blå glacierer, skarpa konturer, som afspeglade sig mot en blekgrå himmel, syntes på olika afstånd och höjder. Midt i ett sådant sceneri ankrade vi vid Cap Turn nära berget Sarmiento, som då låg doldt bland molnen. Vid foten af de höga, nästan lodräta sidorna af vår lilla bugt fans en enda öfvergifven koja, och den ensam påminde oss om, att menniskan stundom förirrade sig till dessa öde trakter. Men det skulle vara svårt att tänka sig en skådeplats, der hon tyckes hafva mindre makt och mindre myndighet. — Naturens liflösa verk — klippor, is, snö, blåst och vatten, alla i strid med hvarandra, likväl förenade mot menniskan — herskade här med oinskränkt välde.

Den 9 juni. — Om morgonen fägnades vi af att se töckenslöjan småningom lyfta sig från Sarmiento och framställa det i hela dess storhet. Detta berg, hvilket är ett af de högsta i Eldslandet, har en höjd af 6,800 fot. Dess fot är till omkring en åttondel af dess hela höjd beklädd med dystra skogar och der ofvanför utbreder sig ett snöfält ända till toppen. Dessa väldiga snömassor, hvilka aldrig smälta och tyckas bestämda att räcka, så länge som jorden hänger tillsamman, framställa ett ädelt, ja, ett upplyftande skådespel. Bergets ytterlinie var utmärkt tydlig och bestämd. Till följe af den ljusmassa, som återstrålade från den hvita och glittrande ytan, kastades inga skuggor på något håll, och då endast de linier, som afskuro luften kunde urskiljas, framstod massan i den djerfvaste relief. Från det öfre stora snöfältet nedstego flera glacierer i ett slingrande lopp till hafskusten, och kunde förliknas vid stora frusna Niagarafall; och måhända äro dessa vattenfall af blå is fullt ut lika sköna som de, hvilka bestå af skummande vatten. Vid mörkningen nådde vi kanalens vestra del, men vattnet var så djupt, att vi ej kunde finna någon ankarbotten, hvarföre vi nödgades att göra slag i denna trånga hafsarm under en kolmörk, fjorton timmars lång natt.

Den 10 juni. — Om morgonen skyndade vi allt hvad vi förmådde ut i det öppna Stilla hafvet. Vestkusten består i