Den 18 december. — Vi höllo ut till sjös. Den 20:e bjödo vi farväl åt södern och med en god vind vände vi skeppets bog åt norr. Från Cap Tres Montes seglade vi behagligt fram långs med den höga, stormslitna kusten, som är anmärkningsvärd för de djerfva konturerna af sina kullar och det täta skogshölje, som bekläder äfven de nästan brådstupa sidorna. Följande dagen upptäcktes en hamn, hvilken på denna farliga kust skulle vara af stor nytta för ett fartyg i sjönöd. Man kan lättligen känna igen den på ett 1,000 fot högt berg, hvilket är af ännu regelbundnare kägelform, än den ryktbara Sockertoppen vid Rio Janeiro. Påföljande dagen, sedan vi gått till ankar, lyckades jag uppnå toppen af detta berg. Det var ett mödosamt företag, ty sidorna voro så branta, att det på somliga ställen var nödvändigt att begagna träden som stegar. Der växte äfven några vidsträckta dungar af Fuchsia, betäckta med sina vackra, hängande blommor, men mycket svåra att arbeta sig igenom. I dessa vilda trakter skänker det ett stort nöje att uppnå toppen af något berg. Man hyser en obestämd förväntan att få se någonting sällsamt, hvilken, ehuru ofta den än blef gäckad, aldrig uteblef hos mig vid hvarje nytt försök. Hvar och en måste hafva erfarit den känsla af segerfröjd och stolthet, som en storartad utsigt från en höjd meddelar åt själen. I dessa föga besökta trakter är äfven någon fåfänga förenad dermed, öfver att man måhända är den förste, som någonsin stått på denna spets eller beundrat denna utsigt.
Man erfar alltid ett starkt begär att förvissa sig om någon mensklig varelse förut besökt något svårtillgängligt ställe. Ett trästycke med en inslagen spik upptages och studeras som om den vore betäckt med hieroglyfer. Intagen af denna känsla blef jag helt glad öfver att på ett vildt ställe vid kusten finna en bädd beredd af gräs, under en klipphäll. Tätt bredvid hade varit en eld och karlen hade begagnat en yxa. Elden, bädden och platsen antydde en indians händighet; men det kunde knappast hafva varit en indian der; ty rasen är här utdöd, till följe af katolikernas önskan att med ens göra både kristna och slafvar. Den tanken föll mig derföre genast in, att den enslige mannen, som beredt sin bädd på detta vilda ställe, måste hafva varit någon stackars skeppsbruten sjöman, hvilken, under försöket att vandra uppåt kusten, här lagt sig ned för att tillbringa sin dystra natt.
Den 28 december. — Vädret fortfor att vara mycket dåligt, men slutligen tillät det oss att fortsätta med uppmätningen. Tiden blef oss lång, såsom den alltid blef, när vi dag efter dag hindrades af på hvarandra följande stormar. Om qvällen upptäckte vi en annan hamn, der vi ankrade. Strax efteråt sågo vi en karl
