men aldrig långs med kusten. På sådana färder medföra indianerna endast rostad säd, och de äta sparsamt häraf två gånger om dagen.
Den 26:e. — Vi gingo åter om bord på periaguan och togo återvägen öfver sjön, samt sutto så upp på våra hästar. Hela Chiloe begagnade tillfället af det under denna vecka ovanligt vackra vädret, för att rödja marken genom svedjande, så att rökmoln uppstego öfverallt; men ehuru invånarne voro så trägna med att på alla håll sätta eld på skogen, märkte jag likväl ingenstädes, att de hade lyckats göra den vidsträckt. Vi spisade middag med vår vän kommendanten och framkommo icke till Castro förr än det blifvit mörkt. Nästa morgon begåfvo vi oss åstad mycket tidigt. Sedan vi ridit en stund, hade vi från brynet af en brant kulle en vidsträckt utsigt, (hvilket är någonting ovanligt på denna väg) öfver den stora skogen. Ofvanom skogslinien uppsköt i stolt höjd Corcovado och den norrut befintliga stora vulkanen med utplattad topp. Knappast någon annan spets i den långa kedjan visade sin snöhöljda hjessa. Jag hoppas att det skall dröja länge, innan jag glömmer denna afskedsblick af den ståtliga Cordilleran, som ligger midt för Chiloe. Om natten uppslogo vi vårt läger under en molnfri himmel och påföljande morgonen framkommo vi till San Carlos. Vi kommo just i rättan tid, ty innan qvällen började det regna starkt.
Den 4 februari. — Vi afseglade från Chiloe. Under den sista veckan gjorde jag åtskilliga små utflykter, af hvilka en skedde för att undersöka en stor bädd af nutida snäckor, 350 fot öfver hafsytan; bland dessa snäckor uppväxte stora skogsträd. En annan gång red jag till Huechucucuy. Jag hade med mig en vägvisare, som kände landet allt för väl; ty han ville nödvändigt säga mig ändlösa indianska namn på hvarje liten pynt, bäck och vik. Liksom på Eldslandet, tyckes indianspråket här vara synnerligen väl passande för att gifva namn åt de obetydligaste delar af landet. Troligtvis voro vi alla glada att få säga farväl åt Chiloe och dock skulle Chiloe kunna anses för en förtjusande ö, om vi blott kunde glömma vinterns dysterhet och oupphörliga regn. Det ligger också någonting mycket tilldragande i dess stackars invånares enfald och ödmjuka höflighet.
Vi styrde norrut långs med kusten, men till följe af tjockt väder framkommo vi icke till Valdivia förr än natten till den 8:e. Påföljande morgon gick båten till staden, hvilken ligger på omkring halfannan mils afstånd. Vi följde loppet af en flod, hvarvid vi emellanåt foro förbi några kojor och åkerlyckor, som blifvit upptagna i den eljest oafbrutna skogen; och ibland mötte vi en kanot med en indianfamilj. Staden är belägen på flodens låga
