Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/279

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1835.]271
stor våg.

anseende, skulle våldets och rofvets hand rasa utan hejd. I alla stora städer skulle hungersnöd uppstå, med pest och död i sitt följe.

Strax efter jordstöten såg man en stor våg på omkring en half mils afstånd nalkas midt i viken med jemn kam, men långs med stranden ryckte den med sig i sin hejdlösa framfart träd och hyddor. Innerst i viken bröt den sig i en förfärlig linie af hvita bränningar, hvilka störtade upp till en lodrät höjd af 24 fot öfver den högsta springflod. Deras styrka måste hafva varit ofantlig; ty i fästningen hade en kanon med sin lavett, som uppskattades till åttio centner i vigt, blifvit flyttad femton fot längre inåt. En skonare lemnades midt i ruinerna 300 alnar från stranden. Den första vågen följdes af två andra, hvilka vid sin tillbakagång förde med sig en ofantlig massa flytande föremål. I en del af viken kastades ett fartyg högt upp på torra landet, bortfördes igen och drefs å nyo på strand, för att ännu en gång föras bort. På ett annat ställe vredos två stora fartyg, som lågo till ankar invid hvarandra, omkring, så att deras kablar snoddes tre hvarf omkring hvarandra; och ehuru de lågo ankrade på 36 fots vatten, stodo de under några minuter på grund. Den stora vågen måste hafva rört sig långsamt, ty invånarne i Talcahuano hade tid att springa upp på kullarne bakom staden och några sjömän rodde ut till sjös i förlitan på att deras båt tryggt skulle flyta öfver vågen, om de blott nådde densamma innan den bröt sig. En gumma sprang i en båt med en liten, fyra till fem års gammal gosse, men då det icke fans någon, som kunde ro ut den, kastades båten mot ett ankare och slogs itu. Gumman drunknade, men barnet upptogs några timmar efteråt fasthängande vid vraket. Pussar med saltvatten stodo ännu bland ruinerna och barnen, som gjorde sig båtar af gamla bord och stolar, tycktes lika lyckliga, som deras föräldrar voro olyckliga. Det var likväl högst intressant att se, huru alla visade sig mycket mera verksamma och vid bättre mod än man kunde hafva väntat. Det anmärktes med mycken sanning, att derigenom att förstörelsen var allmän, kände ingen sig värre deran än de andra eller kunde misstänka sina vänner för kallsinnighet — denna grufligaste följd af mistad förmögenhet. Mr. Rouse och en mängd personer, som han välvilligt tog under sitt beskydd, vistades första veckan i en trädgård under några äppelträd. I början voro de muntra, som om det varit en utflykt i det gröna; men snart efteråt förorsakade ett ihållande regn mycken vantrefnad, emedan de voro helt och hållet utan tak öfver hufvudet.

I kapten Fitz Roys berättelse om jordbäfningen omtalas, att man i viken såg två explosioner, den ena lik en rökpelare, den andra likt flåsningen af en stor hval. Vattnet tycktes äfven svart