fortvarande mer än åtta fot. Vi få en bättre föreställning om omfånget af dessa företeelser, om vi, liksom förut i fråga o glaciererna, antaga att de egt rum på motsvarande afstånd i Europa; då skulle hela landet från Nordsjön till Medelhafvet blifvit våldsamt skakadt och på samma gång skulle ett stort område af Englands ostkust blifvit höjdt, jemte några der utanför liggande öar; på kusten af Holland skulle en rad vulkaner kommit i verksamhet och ett utbrott egt rum på hafsbottnen vid norra ändan af Irland; och slutligen skulle de gamla vulkanerna i Auvergne, Cantal och Mont d’Or uppsändt svarta rökpelare och länge förblifvit i häftig verksamhet. Två och trefjerndels år senare skulle Frankrike å nyo blifvit hemsökt af en jordbäfning alltifrån sin midt till Engelska kanalen och en ö fortvarande uppstått i Medelhafvet.
Det område, från hvilket vulkaniska ämnen verkligen utkastades den 20 februari, är 120 mil långt i en riktning och 70 mil i en annan, i räta vinklar mot den första. Följaktligen utbreder sig sannolikt här en underjordisk lavasjö af ett omfång nästan dubbelt så stort som Svarta hafvets. Af det innerliga och invecklade sätt, hvarpå de lyftande och utbrott föranledande krafterna visade sig stå i samband med hvarandra under alla dessa företeelser, kunna vi trygt draga den slutsatsen, att de krafter som långsamt och med små ryck upplyfta fastlanden och de, som vid på hvarandra följande tidpunkter utkasta vulkaniska ämnen från öppna mynningar, äro enahanda, Af flera skäl tror jag, att de ofta här förekommande jordskalfven bero på lagrens sönderremnande, hvilket blir en nödvändig följd af landets utvidgning, då det upplyftes, samt remnornas fyllande med smälta ämnen. Detta remnande och fyllande skulle, om det tillräckligt ofta upprepades (och vi veta att jordbäfningar ofta på samma sätt beröra samma områden) bilda en kedja af kullar; och den långsträckta ön Santa Maria, hvilken lyftades tre gånger så högt som det närbelägna fastlandet, tyckes undergå denna process. Jag tror, att ett bergs fasta axel till sitt bildningssätt skiljer sig från en vulkanisk kägla, endast deri, att i förra fallet den smälta stenen oupphörligt blifvit ingjuten, i stället för att såsom i det senare gång på gång utkastas. Dessutom tror jag att det är omöjligt att förklara bygnaden af stora bergskedjor, sådana som Cordilleran, der lagren, som täcka den ingjutna axeln af plutonisk bergart, hafva blifvit kastade på kant långs med åtskilliga parallela och närbelägna höjningslinier, så framt man icke antager att den klippmassa, som bildar kärnan, efter upprepade utbrott blifvit dit ingjuten med nog långa mellantider, för att låta de öfre delarne eller kilarne afsvalna och stelna; ty om lagren hade
