Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/341

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1835.]333
nybygget.

öfver öns högsta rygg, svalkades vi af en mild, sydlig bris, på samma gång vår syn vederqvicktes af en grön och frodig växtlighet. I denna högländta trakt är groft gräs och ormbunkar talrika; men inga trädartade ormbunkar finnas. Jag såg ingenstädes någon medlem af palmernas familj, hvilket är så mycket besynnerligare, som den nittio mil nordligare belägna Kokos-ön fått sitt namn af sina många palmer. Husen äro oregelbundet spridda öfver ett slätt fält, hvarpå man odlar söt potates och bananer. Man kan icke lätt tänka sig huru angenäm åsynen af svart mylla var för oss, sedan vi så länge hade varit vana vid den förbrända marken i Peru och norra Chile. Ehuru invånarne beklagade sig öfver fattigdom, vinna de utan mycket besvär sitt uppehälle. I skogarne finnas många vilda svin och getter; men den hufvudsakliga köttfödan lemna sköldpaddorna. Deras antal har följaktligen mycket förminskats på denna ö, men folket påräknar likväl, att två dagars jagt lemnar dem föda för den återstående delen af veckan. Det påstås, att ett enda fartyg fordom kunde här fånga så många som sju hundra och att besättningen på en fregatt för några år sedan på en dag nedförde två hundra sköldpaddor till stranden.

Den 29 september. — Vi seglade omkring sydvestra udden af Albemarle-ön och påföljande dagen lågo vi i stiltje mellan denna och Narborough-ön. Båda äro betäckta med ofantliga strömmar af svart, naken lava, som flutit ut, antingen öfver bräddarna af de stora kittlarne, likt beck öfver kanten af den gryta, i hvilken det kokat, eller brustit ut från mindre öppningar på sidorna. Vid nedflytandet hafva dessa lavaströmmar utbredt sig hela milen utåt kusten. Man vet att utbrott egt rum på begge dessa öar, och på Albemarle-ön sågo vi en svag rökpelare uppstiga från toppen af en af de större kratrarne. Om qvällen ankrade vi i Banksbugten på Albemarle-ön: och morgonen derpå begaf jag mig ut på vandring. Söder om den sönderbrustna tuffkrater, i hvilken Beagle låg för ankar, fans en annan mycket symmetrisk krater af elliptisk form, hvars längre axel var något mindre än en sjettedels mil och djupet omkring 500 fot. På dess botten var en grund sjö, i hvars midt en liten krater bildade en holme. Dagen var tryckande het och insjön var klar och blå. Jag hastade utför slaggsluttningen och qväfd af dam smakade jag ifrigt på vattnet — men fann det till min ledsnad salt som hafsvatten.

På klipporna vid kusten fans i mängd en stor svart ödla, af tre till fyra fots längd; och på bergen var en ful, gulbrun art lika vanlig. Vi sågo många af det senare slaget, af hvilka somliga klumpigt sprungo ur vägen för oss och andra kröpo in i sina hålor. Jag skall snart noggrannare beskrifva dessa båda reptiliers