kan man lätt förklara orsaken, hvarföre dessa djur stundom begifva sig ut till sjös. Magen innehöll icke något annat än hafsalger. Mr. Bynoe fann dock ett stycke af en krabba i en; men denna torde hafva kommit dit tillfälligtvis, på samma sätt som jag sett en fjärillarv bland några lafvar i magen på en sköldpadda. Tarmarne voro stora liksom hos alla växtätande djur. Beskaffenheten af denna ödlas föda, äfvensom bygnaden af hennes svans och fötter samt den omständigheten, att man sett henne frivilligt simma ut i hafvet, bevisa bestämdt, att hon är ett vattendjur. Det finnes dock härvid en besynnerlig motsägelse, nämligen att hon icke vill gå ut i vattnet, när hon skrämmes. Det är sålunda lätt att drifva dessa ödlor ned till någon liten pynt, som lutar ut öfver hafvet, der de förr låta en person fatta tag i deras svans, än de hoppa ut i vattnet. De tyckas icke förstå sig på att bitas; men när de blifva mycket skrämda, utspruta de från näsborrarne en droppe af ett flytande ämne. Jag kastade en åtskilliga gånger så långt, som jag förmådde ut i en djup pöl, som ebben lemnat efter sig; men hon återvände oföränderligt i rak linie till det ställe, der jag stod. Hon sam långs med bottnen med en mycket behagfull och snabb rörelse och hjelpte sig då och då öfver den ojemna bottnen med sina fötter. Så snart hon kom nära kanten, men ännu var under vatten, försökte hon gömma sig i algtufvorna, eller ock kröp hon in i någon skrefva. Så snart hon trodde att faran var förbi, kraflade hon sig upp på de stora klipporna och vaggade bort så fort hon kunde. Jag fångade denna samma ödla åtskilliga gånger genom att jaga henne ned till ett ställe, och ehuru hon var i besittning af en så fullständig förmåga att dyka och simma, kunde ingenting förmå henne att begifva sig ut i vattnet; och så ofta jag kastade henne dit, så återvände hon på det sätt jag omtalat. Kanske kan man förklara denna skenbara dumhet af den omständigheten, att denna ödla icke har någon fiende på stranden och deremot ofta faller ett byte för talrika hajar, så ofta hon är i hafvet. Följaktligen tager hon, drifven af en bestämd och förut ärfd instinkt, sin tillflykt till stranden såsom en säkerhetsort undan hvilken fara som helst.
Under vår härvaro (i oktober) såg jag ytterst få små individer af denna art och ingen, som jag skulle anse vara under ett år gammal. Af denna omständighet tyckes det sannolikt, att fortplantningstiden då ännu icke börjat. Jag frågade åtskilliga af öborna, om de visste, hvar honan lade sina ägg; men de svarade, att de icke kände något angående hennes fortplantning, ehuru de mycket väl kände till den på land lefvande artens ägg — en omständighet, som är märklig nog, då man besinnar huru vanlig denna ödla är.
