man uppmärksamt gifver akt på någon af dem, slår hon svansen i knorr, reser sig på frambenen, nickar med hufvudet uppåt och nedåt med en hastig rörelse och försöker att se mycket arg ut; men de äro det icke i sjelfva verket; ty om man endast stampar i marken, så sloka de svansen och skynda sig bort det fortaste de kunna. Jag har ofta sett små ödlor, som lefva af flugor, nicka med hufvudet alldeles på samma sätt, när de gifva akt på någonting; men jag vet icke hvarföre de göra det. Om man håller fast denna Amblyrhynchus och oroar honom med en käpp, biter han mycket häftigt i den; men jag tog flera i svansen och de försökte aldrig att bita mig. Om man ställer två på marken och håller dem tillsamman, så slåss de och bita hvarandra, så att blodet rinner.
De individer, som bo i de lägre trakterna, och de äro de talrikaste, kunna knappast få smaka en droppe vatten under hela året; men de äta mycket af den saftiga kaktusen, hvilkens grenar litet emellan afbrytas af blåsten. Jag kastade några gånger en bit till två eller tre af dem, när de voro tillsamman, och det var roligt nog att se dem försöka få tag i den och bära bort den med munnen, såsom lika många hungriga hundar med ett ben. De äta mycket makligt, men tugga icke födan. De små fåglarne veta huru oförargliga dessa djur äro; ty jag har sett en af de tjocknäbbige finkarne hacka på ena ändan af ett stycke kaktus, hvilken växt är mycket omtyckt af alla djur i den lågländare trakten, under det en ödla åt på den andra, och efteråt hoppade den lilla fågeln med den största likgiltighet på ödlans rygg.
Jag öppnade magen på flera och fann den fyld af växtfibrer och blad af åtskilliga träd, isynnerhet en akacia. Högre upp åt land lefva de hufvudsakligen af guayavitans sura och sammandragande bär, och jag har sett dessa ödlor och de stora landsköldpaddorna spisa tillsamman under dessa träd. För att komma åt acaciabladen, krypa de upp på de lågväxta träden, och det är icke ovanligt att se ett par helt lugnt beta, under det de sitta på en gren några fot ofvan marken. Tillagade hafva dessa ödlor ett läckert kött, hvilket är omtyckt af dem, hvilkas mage är höjd öfver alla fördomar. Humboldt har anmärkt, att i det tropiska Sydamerika, äro alla ödlor, som bebo torra trakter, ansedda som läckerheter för bordet. Invånarne på ön försäkra, att de som bebo de öfre fuktiga delarne dricka vatten, men att de andra icke liksom sköldpaddorna vandra upp efter det från det lägre, torra landet. Vid vårt besök hade honorna talrika, stora, aflånga ägg i kroppen, hvilka de lägga i sina kulor. Folket uppsöker dessa till föda.
