utifrån, blåses det numera sjelft utåt genom vindens styrka. Häraf blir äfven följden, att floden vid lagunens ända icke stiger så högt under en stark bris, som den gör, när det är lugnt. Denna nivåskilnad, fastän tvifvelsutan mycket liten, har, som jag tror, förorsakat dessa korall-lundars död, hvilka under refvets forna och mera öppna tillstånd hade uppnått den högsta möjliga gränsen för sin tillväxt uppåt.
Några mil norr om Keelings ö ligger en annan liten atoll, hvars lagun är så godt som igenfyld med korallstoft. Kapten Ross fann inbäddadt i konglomeratet på yttre kusten ett väl afrundadt stycke grönsten, större än ett menniskohufvud. Han och hans följeslagare blefvo så förvånade häröfver, att de togo det med sig och gömde det som en märkvärdighet. Förekomsten af denna enda sten, der eljest hvar enda annan är kalkhaltig, är visserligen mycket gåtlik. Ön har knappast någonsin blifvit besökt af någon menniska och det är ej heller sannolikt, att något skepp förlist der. I brist på någon bättre förklaring, kom jag till den slutsatsen, att den måste hafva ditkommit insnärjd i något stort träds rötter. Men när jag besinnade det stora afståndet från närmaste land, de många sannolikheterna emot, att en sten så insnärjes, att trädet spolas ut i sjön, flyter så långt, derefter oskadt kommer i land och att stenen slutligen så inbäddas, att den kan upptäckas, så drog jag i betänkande att antaga ett skenbarligen så osannolikt förflyttningssätt. Det var derföre med stort intresse, som jag fann att den med skäl namnkunnige naturforskaren Chamisso, hvilken åtföljde Kotzebue, uppgifvit att invånarne på Radacköarne erhöllo stenar för att hvässa sina verktyg, genom att leta bland rötterna af de träd, som kastas på stranden. Det är klart att detta måste hafva händt åtskilliga gånger, eftersom lagar blifvit stiftade, att sådana stenar tillhörde höfdingen och att straff drabbade den, som försökte att stjäla dem. När man besinnar dessa öars belägenhet midt i ett ofantligt haf, deras stora afstånd från hvarje annat land utom korallöar, hvilket bevisas af det värde, som infödingarne, ehuru så djerfva seglare, fästa vid alla slags stenar[1], och strömmarnes långsamhet i det öppna hafvet, så synes förekomsten af på detta vis förflyttade stenar i sanning underbar. Stenar kunna ofta förflyttas på detta vis, och om ön, på hvilken de stranda, består af någon annan bergart än korall, skulle de knappast väcka uppmärksamhet och man skulle åtminstone aldrig ana deras ursprung. Dessutom kan denna verksamhet länge undgå, att
- ↑ Några infödingar, som Kotzebue hade med sig till Kamtschatka, samlade stenar för att föra dem hem till sitt land.
