af fast sandjord vid sidan af en väg eller ström. I Bahia Blanca äro de husen inhägnande murarne uppförda af hårdnad lera och jag märkte att en, som omgaf den gård, der jag bodde, var på ett tjog ställen genomborrad med runda hål. Då jag frågade egaren om orsaken härtill, beklagade han sig bittert öfver den lilla casaritan och jag såg sedan flera dylika i arbete. Det är eget att se huru dessa fåglar helt och hållet äro ur stånd att göra sig någon föreställning om tjocklek, ty ehuru de ständigt flögo öfver den låga muren, fortsatte de sitt fåfänga arbete att borra hål deri, i den tanken, att den skulle blifva en förträfflig bank för deras bon. Jag betviflar icke att fåglarne, så snart de kommo ut i dagen på motsatta sidan, blefvo högligen förvånade öfver det underbara förhållandet.
Jag har redan omtalat nästan alla däggdjur som äro allmänna i detta land. Tre arter bältdjur förekomma, nämligen Dasypus minutus eller ”pichy”, D. villosus eller ”peludo” och ”apar”. Den första utbreder sig 10° längre i söder än något annat slag. En fjerde art ”mulita” kommer icke så långt som till Bahia Blanca. De fyra arterna hafva nästan samma lefnadssätt; ”peludo” är dock ett nattdjur, under det att de andra på ljusa dagen vandra öfver de öppna slätterna och lifnära sig med skalbaggar, larver, rötter och till oeh med små ormar. ”Apar”, vanligen kallad ”mataco” är anmärkningsvärd, emedan han har tre rörliga bälten. Det öfriga af hans mosaiklika beklädnad är nästan oböjligt. Han har förmågan att kunna rulla ihop sig till ett fullkomligt klot, likt en art af den europeiska gråsuggan. I detta tillstånd är han trygg för hundarnes anfall; ty då hunden icke förmår taga honom hel i munnen, försöker han bita på ena sidan, hvarvid klotet slintar undan. Matacons hårda och släta skal erbjuder ett bättre försvarsmedel, än piggsvinets skarpa taggar. ”Pichyn” föredrager en mycket torr mark; också äro de nära kusten belägna sanddynerna, der han under flera månader icke kan få smaka vatten, hans mest omtyckta tillhåll. Han försöker ofta att undgå uppmärksamheten genom att trycka sig ned intill marken. Under loppet af en dags ridt nära Bahia Blanca träffade vi vanligen på flera af dessa djur. Om man ville få fatt i någon, var man tvungen att ögonblickligen störta sig af hästen, så fort man varseblef den; ty i lös mark gräfde djuret så hastigt, att dess bakdel nästan försvann, innan man hann stiga af. Det var synd att döda sådana små, nätta djur, ty som en gaucho sade, när han hvässade sin knif på ryggen af en: ”Son tan mansos” (de äro så spaka).
Af kräldjur finnas många slag. En orm (en Trigonocephalus) måste vara mycket giftig att döma af giftkanalens storlek i
