arrendeavtal, undertecknade av den mäktiga frun, som en gång hade härskat över sju bruk, som hon hade ärvt av sin älskare. Kom man till kyrkan, såg man där i ett dammigt litet skåp under läktaren kistan, som var fylld med otrosskrifter och inte skulle få öppnas förrän vid det nya århundradets början, och inte långt borta fanns den älven, på vars botten vilade en massa helgonbilder, som inte hade fått lov att stå kvar på den predikstol och de läktare, som de en gång hade prytt.
Därav, att så många sägner omsvävade gården, kom det sig väl, att ett av de barn, som växte upp där, fick lust att bli en berättare. Det var ingen av gossarna. De voro inte mycket hemma, lågo borta vid sina skolor nästan hela året, så att sagan fick inte så stor makt med dem, utan det var en av flickorna, en, som var sjuklig, så att hon inte kunde leka och springa så mycket som andra barn, utan hade sin bästa glädje av att genom läsning och berättelser få reda på allt stort och märkligt, som hade hänt i världen.
Nu var det emellertid alls inte så, att den unga flickan genast från början hade för avsikt att skriva om de sägner och historier, som omgåvo henne. Hon hade inte den avlägsnaste tanke på att det kunde bli en bok av dessa äventyr, som hon hade hört förtäljas så ofta, att de syntes henne vara det alldagligaste i världen. Då hon försökte att dikta, valde hon stoff ur sina böcker, och med friskt mod satte hon ihop historier om Tusen och en
