Sida:En saga om en saga 1917.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
141
LEGENDEN OM JULROSORNA

Vår Herres födelsetimme. Vi, som leva i skogen, ha sett det ske alla år, och i den lustgården har jag skådat så härliga blomster, att jag inte har vågat lyfta min hand för att bryta dem.»

Lekbrodern ville fortsätta att svara henne, men abbot Hans gav honom ett tecken att tiga stilla. För abbot Hans hade alltifrån sina barnaår hört talas om att skogen klär sig i högtidsskrud på julnatten. Han hade ofta längtat att få se det, men det hade aldrig lyckats honom. Han började nu ivrigt bedja och anropa rövarmor, att han på julnatten skulle få komma upp till rövarkulan. Om hon bara ville sända ett av sina barn för att visa honom väg, skulle han rida dit upp ensam, och han skulle aldrig förråda dem, utan i stället belöna dem så väl, som det stode i hans makt.

Rövarmor nekade i förstone, för hon tänkte på rövarfar och den våda han kunde löpa genom att hon lät abbot Hans resa upp till deras kula. Men så blev ändå begäret att visa munken, att den lustgården, som hon kände till, var skönare än hans, henne övermäktigt, så att hon gav vika.

»Men mer än en följeslagare får du inte ta med dig,» sade hon. »Och något försåt eller bakhåll må du inte sätta för oss, så visst som du är en helig man.»

Detta lovade abbot Hans, och därmed gick rövarmor. Men abbot Hans befallde lekbrodern, att han inte för någon skulle förråda det, som hade blivit överenskommet. Han fruktade, att hans munkar inte skulle tillåta en så gammal man, som