Sida:En saga om en saga 1917.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
146
LEGENDEN OM JULROSORNA

behöver inte vara rädd för att försova dig. Jag sitter här vid elden och vakar, och jag skall väcka dig, så att du får se det, som du har ridit ut för att se.»

Abbot Hans lydde rövarmor och tog fram sin matsäck. Men han var så trött efter färden, att han knappast orkade äta, och så snart han fick sträcka ut sig på bädden, somnade han.

Lekbrodern blev också anvisad en bädd att vila på, men han vågade inte sova, därför att han tyckte sig böra hålla ögonen på rövarfar, så att han inte steg upp och fängslade abbot Hans. Så småningom tog ändå tröttheten makten också över honom, så att han slumrade in. När han vaknade, såg han, att abbot Hans hade lämnat bädden och nu satt vid elden och samtalade med rövarmor. Den fredlöse rövaren satt också bredvid elden. Det var en lång, mager man, som såg trög och tungsint ut. Han vände ryggen åt abbot Hans, och det föreföll, som om han inte ville låtsa om, att han lyssnade till samtalet.

Abbot Hans berättade för rövarmor om alla de jultillrustningar, som han hade sett under vägen, och han påminde henne om julgillen och lustiga jullekar, som hon väl hade varit med om i ungdomen, när hon levde i fred bland människorna. »Det är synd om era barn, som aldrig få springa utklädda på bygatan eller tumla i julhalm,» sade abbot Hans. Rövarmor hade först svarat kort och tvärt, men så småningom blev hon mer lågmäld och lyssnade ivrigare. Plötsligen vände sig rövarfar