Sida:En saga om en saga 1917.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
170
SPELMANNEN

»Men bra svårt har jag haft det, innan jag blev en så pass duktig karl,» fortfor han. »Det var inte roligt för mig, när jag var barn och föräldrarna satte mig att valla får och kor och jag glömde bort allt annat för att få sitta och knäppa på fiolen. Ja, och tänk, att inte en gång en riktig fiol ville de bestå mig därhemma! Jag hade ingenting annat att spela på än en gammal trälåda, som jag hade spänt strängar över.»

»Om dagen, när jag fick vara ensam i skogen, hade jag det nog rätt bra, men det var så lagom roligt att komma hem om kvällarna, när boskapen hade gått vilse för mig. Då fick jag allt höra många gånger av både mor och far, att jag ingenting dög till, och att det aldrig skulle bli något av mig.»

I den delen av skogen, där Lars Larsson vandrade, höll en liten ström på att leta sig väg. Där var stenig och småkullig mark, och strömmen hade stort omak för att komma fram, vindlade sig hit och dit, vältrade sig utför småfall och tycktes ändå ingenstans komma. Vägen däremot, som spelmannen vandrade på, försökte att gå så rakt fram som möjligt. Den kom därför ständigt i möte med den buktande strömmen och sköt för var gång över den på en liten bro. Spelmannen måste alltså oupphörligen gå över strömmen, och det var han glad åt. Han tyckte, att det var, som skulle han ha fått sällskap i skogen.

Det var ljus sommarnatt, där han gick. Solen var inte uppstånden ännu, men det gjorde