Han tyckte, att de stora granrötterna började göra åtbörder åt honom, som om de hotade honom.
»Akta dig, du, som vill vara för mer än strömkarlen!» tycktes de vilja säga.
Lars Larsson kände hur hjärtat drog sig samman av ängslan. Det lade sig en tyngd över bröstet, så att han knappt kunde andas, och hans händer blevo iskalla. Han stannade då mittpå vägen och sökte tala förstånd med sig själv.
»Inte finns det någon spelman i forsen!» sade han. »Sådant där är bara skrock och vidskepelse. Det kan väl göra alldeles detsamma, vad jag har sagt eller inte sagt till honom.»
Som han sade detta, såg han sig omkring i skogen, liksom för att få bekräftelse på att det var sant, som han sade. Om det hade varit dag, så hade väl vartenda litet blad blinkat åt honom, att i skogen inte finns något farligt, men nu i natten stodo alla träd sammanslutna och tysta och sågo ut, som om de gömde på alla slags farliga hemligheter.
Lars Larsson blev också alltmer rädd. Det, som vållade honom mesta skräcken, var, att han måste gå över strömmen en gång till, innan den och vägen skildes och drogo åt olika håll. Han undrade vad strömkarlen skulle göra åt honom, när han gick över den sista bron. Om han kanske skulle sträcka upp en stor, svart hand ur vattnet och dra ner honom i djupet.
Han hade skrämt upp sig så, att han tänkte på att vända om. Men då skulle han ju återigen
