med sig, vart han kom. Han kunde sjunga, han komponerade musik, han improviserade vers. Spelade han upp till dans, så dansade inte bara ungdomen, utan gubbar och gummor, hög och låg, och höll han tal, så måste man skratta eller gråta, allt som han ville det. Om han drack sig full, så kunde han spela och tala bättre, än då han var nykter, och då han blev förälskad i en kvinna, var det henne omöjligt att motstå honom. Om han gjorde dumheter, förlät man honom; om han någon gång var bedrövad, ville man göra vad som helst för att åter se honom glad. Men stor framgång i världen hade han inte haft trots sin rika begåvning. Sin mesta tid hade han levat på Värmlandsbruken som informator. Till sist hade han tagit prästexamen. Det var det högsta han hade nått upp till.
Efter detta samtal kunde hon se sagans hjälte för sig bättre än förr, och därmed kom det en smula liv och rörelse i den. En vacker dag fick hjälten till och med namn och blev kallad Gösta Berling. Varifrån han fick detta namn, visste hon aldrig. Det var, som hade han givit det åt sig själv.
En annan gång vistades hon i hemmet under ett jullov. En afton reste man bort på julkalas en lång väg under svårt yrväder. Det blev en långvarigare färd, än någon hade kunnat tro. Hästen arbetade sig fram i gående. Under flera timmar satt hon då i yrvädret och tänkte på sagan. Då de äntligen kommo fram, hade hon tänkt ut sitt första
