verklighetsdiktens bästa tid. Hon beundrade den tidens stora mästare och tänkte aldrig på att man kunde använda ett annat språk för dikten än det, som de nyttjade. För sin egen del tyckte hon mera om romantikerna, men romantismen var död, och hon var inte den, som tänkte på att ånyo upptaga dess form och uttryckssätt. Ehuru hennes hjärna var överfylld av historier om spöken och vild kärlek, om undersköna damer och äventyrslystna kavaljerer, sökte hon skriva om detta på lugn, realistisk prosa. Hon var inte mycket klarsynt. En annan skulle genast ha sett, att det omöjliga var omöjligt.
En gång skrev hon emellertid ett par små kapitel i en annan stil. Det ena var en scen från Svartsjö kyrkogård, det andra rörde sig om den gamle filosofen Farbror Eberhard och hans otrosskrifter. Hon skrev dem mest på skämt med många ack och o i en prosa, som nära nog var rytmisk. Och hon märkte, att på det sättet gick det att skriva. Det fanns inspiration i detta, det kände hon. Men då de båda små kapitlen voro färdiga, lade hon undan dem. De hade endast blivit skrivna på lek. Man kunde ju inte författa en hel bok i den stilen.
Men det var väl så, att sagan nu hade väntat länge nog. Den tänkte säkerligen som den gången, då den sände henne ut i världen: »Jag måste åter skicka denna förblindade människan en stor längtan, som öppnar hennes ögon.»
Denna längtan kom över henne på så sätt, att gården, där hon hade vuxit upp, blev såld. Hon
