Sida:En saga om en saga 1917.djvu/350

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

»Ånej då!» hade prästfrua sagt. »Kan du begripa var hon får veta allt det, som hon talar om för dig?»

»Det får hon väl lära i böckerna, som hon sitter och läser om nätterna,» hade lilljänta svarat.

»Jaså, sitter hon och läser om nätterna?» hade prästfrua sagt och varit lika blid och vänlig alltjämt. »Då lyser hon sig väl med ett stickbloss?»

»Hon läser väl vid ljus, vet jag, hade lilljänta svarat.

När nu natten kom, så hade både prästdottra och lilljänta lagt sig som vanligt, och så snart som de hade kommit i säng, hade prästfrua kommit in, som hon brukade, och tagit bort ljus och ljusstake ifrån dem.

Men när det blev tyst i huset, steg prästdottra upp och tog fram ett talgljus, som hon hade gömt nere i den stora väggklockan, smög ut i köket, blåste eld på ett kol i spisen för att kunna tända ljuset och satte sig att läsa. Prästdottra hade en bror, som var borta i Uppsala, och han brukade skriva av verser åt henne och skicka henne, för han visste, att hon var galen efter allt så'nt. Och detta satt hon och lärde sig utantill nu på natten.

Det var väl någe vackert hon läste, för hon hade inte hört, att dörrn till saln blev öppnad. Hon såg inte upp, förrän prästfrua stod över henne och sträckte ut en hand och tog ljuset ur staken.