domstolen, och hon tror säkert, att det, som hon nu har gjort, skall bringa henne på fästning. Men hon släpper inte bibeln ifrån sig. Vad det än må kosta: han får inte gå eden. Han, som vill svära, springer också fram för att ta boken, men hon gör motstånd också mot honom.
»Du får inte gå eden!» ropar hon. »Du får inte!»
Det, som försiggår, väcker naturligtvis den största förvåning. Tingsmenigheten tränger sig upp mot dombordet, nämndemännen börja resa på sig, protokollsföraren springer upp med bläckhornet i handen, för att det inte skall bli omkullvält.
Då ropar domaren med hög och vredgad röst: »Stilla!» Och alla människorna bli stående orörliga.
»Vad är det åt dig? Vad har du att göra med bibeln?» frågar domaren käranden med samma hårda och stränga röst.
Sedan hon har fått ge luft åt sin ängslan i en förtvivlans handling, har hennes beklämdhet minskats, så att hon kan svara: »Han får inte gå eden!»
»Tyst med dig, och lägg tillbaka boken!» befaller domaren.
Men hon lyder inte, utan håller fast boken med bägge händerna. »Han får inte gå eden!» ropar hon med otyglad häftighet.
»Är du så noga om att vinna rättegången?» frågar domaren med allt skarpare röst.
»Jag vill lägga ner rättegången,» utbrister hon
