gråter och torkar bort tårarna med den sammanrullade näsduken.
»Tack skall du ha!» säger domaren än en gång och tar hennes hand och skakar den, som om den tillhörde en riktig karlakarl.
II.
Ingen må tro, att flickan, som hade gått igenom en så svår stund framme vid dombordet, själv tyckte, att hon hade gjort något berömligt. Hon ansåg tvärtom, ätt hon var utskämd inför hela menigheten. Hon begrep inte, att det låg något hedersamt däri, att domaren hade gått fram och skakat hand med henne. Hon trodde, att det bara betydde, att målet var avslutat, och att hon fick gå sin väg.
Hon såg inte heller, att folk gav henne vänliga blickar, och att det var flera, som ville trycka hennes hand. Hon smög sig bara undan och ville bort. Men det var trängsel nere vid dörren. Tinget var slut, och det var många, som rusade på och skulle ut. Hon drog sig undan och blev visst den sista, som lämnade tingssalen. Hon tyckte, att alla andra borde gå före henne.
När hon äntligen kom ut, stod Gudmund Erlandssons kärra förspänd framför trappan. Gudmund satt i åkdonet med tömmarna i handen och
