Sida:En saga om en saga 1917.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
38
TÖSEN FRÅN STORMYRTORPET

syntes vänta på någon. Så snart han fick se henne bland allt folket, som strömmade ut ur tingssalen, ropade han till henne: »Kom hit, Helga! Du kan få åka med mig, eftersom vi ha samma väg.»

Men fastän hon hörde sitt namn, kunde hon inte tro, att det var henne, som han kallade på. Det var inte möjligt, att Gudmund Erlandsson ville skjutsa för henne. Han var den grannaste karlen i hela socknen. Ung och vacker och av god släkt och i gunst hos alla människor. Inte kunde hon tro, att han ville ha något att göra med henne.

Hon gick med huvudduken långt framskjuten i pannan och skyndade förbi honom utan att varken se upp eller svara. »Hör du inte, Helga, att du kan få åka med mig?» sade då Gudmund, och det låg ett riktigt vänligt uttryck i stämman. Men hon kunde inte få i sitt huvud, att Gudmund menade väl med henne. Hon trodde, att han på ett eller annat sätt ville göra narr av henne, och väntade bara, att de, som stodo i närheten, skulle börja att fnissa och skratta. Hon kastade en förskrämd och harmsen blick på honom och nära på halvsprang från tingsplatsen för att vara utom hörhåll, när skrattet skulle börja.

Gudmund var ogift vid den tiden och bodde hemma hos föräldrarna. Fadern var hemmansägare. Han hade ingen stor gård och var inte förmögen, men han bärgade sig väl. Sonen hade rest till tinget för att hämta några handlingar åt fadern, men som han också hade ett annat syfte med sin färd, hade han rustat ut sig mycket väl.