ingen skada skedd,» sade Gudmund. — »Far skulle nog ha tyckt om att åka efter en så präktig häst och i en så fin kärra, som Gudmund har,» sade flickan vänligt. Gudmund smålog litet, när han hörde berömmet. — »Ja, då får jag ge mig av igen,» sade han. — »Gudmund vill inte stiga in?» — »Tack så mycket, Hildur, men jag skall ju till tinget. Det går inte an, att jag försenar mig.»
Gudmund for nu raka vägen fram till tingshuset. Han var mycket belåten och tänkte inte mer på sitt möte med Helga. Det var en lycka, att just Hildur hade kommit ut på förstubron, så att hon hade fått se både åkkärran och filten och hästen och seldonen. Hon hade nog lagt märke till alltsammans.
Detta var första gången, som Gudmund var på ett ting. Han tyckte, att det var mycket att höra och erfara där och stannade hela dagen. Han satt i tingssalen, när Helgas mål kom före, såg hur hon ryckte till sig bibeln och höll stånd både mot häradstjänare och domare. När allt var slut och domaren hade skakat hand med Helga, reste sig Gudmund hastigt och gick ut. Han satte skyndsamt hästen för kärran och körde fram till trappan. Han tyckte, att Helga hade varit tapper, och nu ville han hedra henne. Men hon var så förskrämd, att hon inte förstod meningen, utan smög sig bort från hedern, som var henne tillämnad. ― ― ―
Samma dag kom Gudmund till Stormyra sent på kvällen. Det var ett litet torp, som låg på sluttningen av skogsåsen, som omgav socknen.
