till dem, som hade varit med om slagsmålet, hade man hopp om att snart finna honom.
Medan mor Ingeborg läste detta, satte Gudmund ner kaffekoppen, stack handen i fickan, tog fram sin fällkniv och kastade en likgiltig blick på den. Men med ens ryckte han till, vände kniven på andra sidan och stoppade därpå ner den i fickan igen så hastigt, som om den hade bränt honom. Han rörde sedan inte mer vid kaffet, men satt länge alldeles stilla med ett eftertänksamt uttryck. Pannan lade sig i djupa veck. Det var tydligt, att han med all makt försökte att tänka igenom något.
Slutligen reste han sig, sträckte på sig, gäspade och gick långsamt mot dörren. »Jag får allt lov att röra på mig. Jag har inte varit ute på hela dagen,» sade han och lämnade rummet.
Ungefär samtidigt reste sig också Erland Erlandsson. Han hade rökt ut sin pipa och gick in i lillkammaren för att hämta ny tobak. Då han stod därinne och stoppade pipan, fick han se Gudmund komma gående. Lillkammaren hade inte sina fönster åt gården som storstugan, utan åt en liten trädgårdstäppa, där det stod ett par skyhöga äppelträd. Nedanför täppan låg en sumpmark, där det om vårtiden fanns stora gölar med vatten, men som nästan torkade ut om sommaren. Åt denna sidan brukade sällan någon gå. Erland Erlandsson undrade vad Gudmund hade där att beställa och följde honom med ögonen. Han såg då, att sonen stack handen i fickan, tog
