med en håv. Han plöjde igenom hela sumpmarken med den, men tycktes inte få upp något annat än dy. Han kom inte in, förrän det var så långt lidet på morgonen, att folk började röra på sig inne i huset. Han var då så trött och utvakad, att han vacklade, när han gick, och kastade sig på sängen utan att ta av sig kläderna.
När klockan slog åtta, kom fadern och väckte honom. Gudmund låg på bädden med fullt av dy och lera på kläderna, men fadern frågade inte vad han hade haft för sig, sade bara, att nu var det tid att stiga upp, och stängde dörren. Om en stund kom Gudmund ner i storstugan, klädd i de fina brudgumskläderna. Han var blek, och ögonen brunno med orolig glans, men ingen hade väl någonsin sett honom så vacker. Dragen voro som förklarade av ett inre sken. Man tyckte, att man såg en, som inte mer bestod av kött och blod, utan bara av vilja och själ.
Det var högtidligt nere i storstugan. Modern hade klätt sig i sin svarta klänning och hängt en vacker silkesschal över skuldrorna, fastän hon inte skulle med på bröllopet. Alla tjänarna voro också i sina bästa kläder. Nytt björklöv var insatt i spisen. Det låg duk på bordet, och mycken mat var framsatt.
När de hade ätit, läste mor Ingeborg en psalm och ett stycke ur bibeln. Därpå vände hon sig till Gudmund, tackade honom för att han hade varit en god son, önskade honom lycka i hans framtida liv och gav honom sin välsignelse. Mor Ingeborg
