Sida:En saga om en saga 1917.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
89
TÖSEN FRÅN STORMYRTORPET

präktiga hästar leddes ut ur stallet, och granna åkkläden lades upp i kärrorna. Han såg ut över ett par gårdar, omgivna av ladugård, stall, fårhus, magasin, bodar, lador och ännu många andra byggnader. »Alltihop det här kunde ha blivit mitt,» tänkte han, när han satte sig upp i kärran.

Det kom med ens en bitter ånger över honom. Han skulle ha velat kasta sig ur åkdonet och gå in och säga, att det inte var sant, det, som han hade sagt. Han hade bara velat skämta med dem och skrämma dem. Det var orimligt dumt av honom att bekänna. Vad var det för nytta med att han hade bekänt? Inte blev det bättre för någon fördenskull. Den döde var ju död. Nej, den här bekännelsen förde inte annat med sig, än att också han blev fördärvad.

De sista veckorna hade han inte varit så ivrig efter detta giftermålet, men nu, då han måste försaka det, kände han först vad det var värt. Det var mycket att förlora Hildur Eriksdotter och allt det, som följde med henne. Vad betydde det, att hon var egenrådig och självgod? Hon var ändå den yppersta av alla där i trakten, och genom henne skulle han ha kommit till stor makt och heder.

Det var inte bara Hildur och hennes ägodelar, som han nu saknade, utan det var också smärre ting. I denna stund skulle han ha farit till kyrkan, och alla, som sågo honom, skulle ha avundats honom. Och det var i dag, som han skulle ha setat överst vid bröllopsbordet. Det var