Sida:En warnande Röst.djvu/3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Älskade Läsare! Den Skrift, som nu lemnas i dina händer, rör ämnen af största wigt och angelägenhet; ty den åsyftar din tröst i detta lifwet, din salighet i det tillkommande. Du har en själ, det wet du, som är förnuftig, tänker och dömer öfwer allt hwad du företager dig: du wet, att denna själen till sin natur är skiljaktig från kroppen, att den, äfwen sedan din kropp till stoft är förmultnad, skall fortfara att wara till, antingen i ett lyckligt eller olyckligt tillstånd. Omkring dig ser du menniskorna, den ena efter den andra, unga och gamla, dö bort och undangömmas i grafwen, och du wäntar, att ordningen innan kort äfwen skall komma till dig. Inom få dagar äro dina omwexlingar i detta lifwet slutade; du skall stadna der, hwarest du ewigt förblifwer. Är det då icke angeläget, att du gör dig sjelf denna fråga: Har jag någon säker grund för mitt hopp, att få ingå i himmelens saliga boningar, när jag dör; eller har jag icke större orsak, att frukta, det en förtörnad Gud ifrån sitt ansigte skall bortwisa mig till afgrundens aldrig upphörande plågor? Lefwer och dör du i synd, så blir det sednare din lott. Lemna då din uppmärksamhet åt följande wälmenta erindringar:

1. Lefwer du i synd, så är ditt tillstånd i högsta måtto farligt. Du ogillar den menniskas oförsigtighet, som dristigt nalkas branten af ett brådjup; men den afgrund, dit din wäg leder, är oändeligen mer fasanswärd. Du kallar den dåre, som för ett ögonblicks nöje blottställer sig