Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

114

Jag kunde inte undgå att se för mig den gamla förkrossade mormodern och den vackre unge gossen som låg där slaktad med silkestrikåerna och den andra grannlåten färgade av hans blod. Hur kunde hon betala för det? Vem skulle hon betala? Och fastän jag väl visste att denna kvinna, uppfostrad som hon blivit, förtjänade pris och beröm för vad hon tänkte göra, kunde jag inte förmå mig att ge henne något sådant, uppfostrad som jag blivit. Det högsta jag kunde göra var att så till sägandes fiska upp en komplimang utifrån — som tyvärr var ganska sann — och säga:

»Madame, ert folk kommer att tillbe er för det.»

Det var sant, men om jag fick leva, ämnade jag en dag hänga henne för det. Några av de där lagarna voro så genomusla. En husbonde fick för ingenting döda sin slav. Han kunde göra det av hätskhet, illvilja eller för att fördriva tiden — alldeles som vi sett att det krönta överhuvudet kunde göra det med sin slav, det vill säga med vem som helst. En herreman av adeln kunde döda en fri ofrälse medborgare och betala för honom — med pengar eller trädgårdsprodukter. En högre adelsman kunde döda en annan högre adelsman utan ersättning vad lagen beträffade, men det gäldades vanligen i samma mynt. Alla kunde döda någon, det vill säga alla, utom den ofrälse och slaven; dessa hade inga privilegier. Om de dödade, ansågs det för mord och lagen hade icke fördrag med mord. Den gjorde processen kort med den som experimenterade i branschen — så även med dennes familj, om han mördat någon inom de förnämligare samhällslagren. Om en ofrälse gav en adelsman så mycket som en Damiens-rispa som icke dödade eller ens skadade, drabbades han likväl av Damiens-straffet. Han slets i stycken mellan hästar och hela världen kom för att betrakta skådespelet, skämta och ha riktigt roligt. Några av de högborna åskådarnas utlåtanden kunde då vara så pass mustiga att de ej anständigtvis kunna återgivas i tryck och de gingo fullt upp mot Casanovas underhållande kapitel om styckandet av Ludvig XV:s stackars tafatta fiende.

Jag hade nu fått nog av detta ruskiga ställe och