Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

116

att när man väntar sig det värsta, händer det ibland att man får någonting som inte är så dåligt.

Jag tog därför mod till mig och förelade hennes kungliga höghet min sak. Jag sade henne, att jag låtit utrymma fängelserna i Camelot och på de närbelägna slotten och med hennes tillåtelse skulle jag gärna vilja se hennes lilla konstsamling, hennes bric-à-brac — med andra ord, hennes fångar. Hon gjorde invändningar, men det hade jag väntat. Till sist gav hon med sig och det hade jag också väntat, men inte att det skulle ske så snart. Och nu var det nästan slut på min oro. Hon tillkallade vakt med facklor och vi gingo ned i fängelsehålorna. Dessa lågo under slottets grundvalar och bestodo till större delen av i klippan uthuggna celler. Några av dessa celler voro utan all dager. I en av dem befann sig en i smutsiga trasor höljd kvinna, som satt på marken och varken kunde förmås att tala eller svara, hon såg bara ett par gånger upp genom ett nätverk av rufsigt hår, som hade hon velat undersöka vad det månde vara som medelst ljud och ljus störde den meningslösa dröm som blivit hennes liv. Sedan satt hon böjd med de smutsiga händerna knäppta i knäet och gav ej ett ljud ifrån sig. Detta stackars benrangel tycktes vara en medelålders kvinna, men skenet bedrog. Hon hade varit där i nio år och var bara aderton då hon kom dit. Hon var av ofrälse börd och hade på sin bröllopskväll blivit hitsänd av sir Breuse Sance Pité, en herreman i grannskapet, vars vasall hennes far var, och sagde herreman hade hon förvägrat vad som sedan kallades le droit du seigneur; vad värre var, hon hade mött våld med våld och gjutit några droppar av hans heliga blod. Då hade den unge brudgummen trätt emellan, troende sin bruds liv i fara, och kastat ut ädlingen bland de anspråkslösa, darrande gästerna samt lämnat honom där, förvånad över den ovanliga behandlingen samt i högsta grad förbittrad på både brud och brudgum. Som lorden i fråga led brist på fängelsehålor, hade han anmodat drottningen att härbärgera de båda brottslingarna, och sedan hade de tillbragt hela sin tid i hennes bastilj. Hit hade de kommit innan deras brott var en timme