så att fången till sin tröst kunde uppfånga en liten stråle av den välsignade solen. En av de fångar som voro insatta här hade en särdeles svår lott. Från det lilla svalhålet högt upp på den stora bergväggen kunde han titta ut och se sitt eget hem långt nere i dalen. Och i tjugutvå år hade han genom springan observerat det med längtan och hjärtevånda. Om kvällarna såg han ljusen lysa där, om dagarna såg han gestalter gå in och ut — några av dem helt säkert hans hustru och barn, ehuru det var omöjligt att känna igen dem på så långt håll. Under årens lopp såg han, att där gåvos festligheter och han försökte glädja sig, undrande om det kunde vara bröllop eller vad det kunde vara. Och även begravningar förekommo och de smärtade honom. Han kunde urskilja likkistan men icke se hur pass stor den var, så att han visste inte om det var hans hustru eller hans barn som fördes till graven. Han kunde se processionen ställa upp sig med präster och sörjande och sakta lämna gården, medförande sin hemlighet. Han hade i hemmet lämnat sin hustru och sina fem barn och under sin tjugutvååriga fångenskap hade han sett fem begravningar gå ut därifrån, ingen av den anspråkslösa beskaffenhet som betecknar en tjänares jordafärd. Han hade således förlorat fem av sina kära; en måste finnas kvar — en nu så oändligt, så outsägligt dyrbar! Men vilken? Var det hustru, var det barn? Se där den fråga som plågade honom natt och dag, sovande eller vaken. Att ha ett intresse, av vad slag det vara månde, jämte en halv solstråle när man befinner sig i ett fängelse är en stor hjälp för kroppen och en räddning för förståndet. Denne man var i tämligen gott tillstånd. Då han slutat att berätta mig sin sorgliga historia var jag i samma stämning som ni skulle ha varit, om ni är så pass nyfiken som folk i allmänhet. Med andra ord, jag var lika ivrig som han att få reda på vilken medlem av hans familj det var som ännu levde. Jag gick därför själv hem med honom. Och jag vill lova att överraskningen blev stor! Tyfoner och cykloner av vild förtjusning, Niagaror av glädjetårar och sannerligen funno vi icke den för detta unga frun grånande i närheten av halvsekelåldern, Alla barnen voro fullvuxna,
