Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
165

bland dem som en herreman, skulle tvång och kruserlighet utesluta mig från deras enskilda glädjeämnen och bekymmer och jag skulle aldrig lyckas tränga igenom det yttre skalet.

En morgon var jag ute på en lång promenad för att öva upp musklerna till fotvandringen. Jag hade bestigit åsen, som kantade dalens nordligaste del, då jag fick se en av människohand gjord ingång till en håla och av läget slöt jag mig till, att här hade jag det där eremitaget, som ofta på långt håll blivit utpekat för mig som boning för en eremit av högt anseende för smuts och stränga seder. Jag visste, att han nyligen blivit erbjuden anställning i den stora Saharaöknen, där lejon och giftiga flygfän gjorde eremitlivet särdeles lockande och svårt, och att han begivit sig till Afrika för att tillträda befattningen, så att jag tänkte jag skulle titta in och känna efter, om atmosfären i denna håla överensstämde med sitt rykte.

Stor blev min överraskning. Därinne var det nyligen sopat och skurat. Och ännu en överraskning väntade mig. Längst in i grottans mörker hörde jag pinglet av en liten klocka och strax därpå följande utrop:

»Hallå! Centralstation! Är det Camelot? — Må ditt hjärta fröjdas över din förmåga att tro det underbara, när det kommer i oväntad gestalt och uppenbarar sig på omöjliga ställen — här står ju livs levande hans nåd Basen och du skall med dina egna öron höra honom tala!»

Detta var i sanning en fullständig upp- och nedvändning på förhållandena, en riktig röra av oförenliga motsatser. Vilken fantastisk sammanställning av diametrala kontraster — den föregivna undergörarens hem hade blivit den verkliges, en medeltida eremithåla hade blivit en telefonstation!

Telefonisten trädde fram i ljuset och jag igenkände, i honom en av mina unga män. Jag sade:

»Hur länge har den här telefonstationen funnits här, Ulfius ?»

»Endast sedan midnatt, vackra sir Bas, med er tillåtelse. Vi sågo många ljus lysa i dalen och höllo det följaktligen för klokt att här öppna en station, ty där så många ljus finnas, måste de angiva en stad av ansenlig storlek.»