märksamt hör ni mig nog blinka och ni hör mig nog också småskratta, efter det just var jag som valde ut lågorna ur vårt förråd och skickade av dem på er befallning.»
»Känner kungen vägen till detta ställe?»
»Kungen? Nej, varken han eller någon annan inom hans landamären, tror jag, men pojkarna, som hjälpte er med era underverk, skola bli hans vägvisare och säga var man bör söka vila vid middagstid och sömn om natten.»
»Och när skulle de då kunna vara här?»
»Mitt på eftermiddagen eller något senare på tredje dygnet.»
»Några andra nyheter?»
»Kungen har börjat att enligt ert förslag arbeta för en stående armé. Ett regemente är redan fulltaligt och försett med officerare.»
»Å tusan! Det där ville allt jag ha haft hand om. Det finns bara en kår i riket som duger att sköta en reguljär armé.»
»Ja visst — och ni blir nog förvånad då ni får höra, att det inte finns en enda westpointare i hela regementet.»
»Vad säger ni? Talar ni allvarsamt?»
»Det förhåller sig som jag sagt.»
»Det gör mig verkligen orolig. Vilka har han valt och säg mig hans metod? Har han anställt examen?»
»Metoden vet jag ingenting om. Jag vet bara, att alla officerarna tillhöra adliga familjer och äro borna dumhuvuden — heter det inte så?»
»Det där är inte bra, Clarence.»
»Lugna er. Två av kandidaterna till löjtnantsgraden resa härifrån med kungen — båda äro de unga adelsmän — och om ni stannar kvar en liten tid, kan ni låta examinera dem.»
»Det låter höra sig. En westpointare skall jag åtminstone få in. Skicka ett ridande bud till skolan. Om det är nödvändigt, må han rida ihjäl hästar, men han måste vara där före solnedgången i dag och säga —»
»Det behövs inte. Jag har lagt en underjordisk telefonledning till skolan. Låt mig sätta er i beröring med den.»
Det lät gott. I telefonens och blixttelegrafiens atmosfär andades jag åter min livsluft efter att ha varit nära att
