Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
169

Ja. Han sade dem vad denne herre gjorde och så berättade han vad sultanen i Egypten hade för sig ävensom vad kungen över de Fjärran haven var i färd med. Och så vidare, och så vidare, och med varje nytt under steg hänförelsen över hans allvetenhet. De trodde, att någon gång skulle han väl bli osäker på sin sak. Men långt därifrån! Han behövde aldrig tveka, han visste alltid att ge besked och det med den största noggrannhet. Jag insåg, att om detta fortgick, skulle jag förlora min prestige, den där karlen skulle roffa åt sig mina anhängare och jag få stå där med skammen. Nej, jag måste sticka en käpp mellan hans hjulekrar och det genast. Jag sade:

»Om jag får, skulle jag bra gärna vilja veta vad en viss person gör nu.»

»Tala fritt. Jag skall säga er det.»

»Men det blir svårt — kanske omöjligt.»

»Min konst känner icke det ordet. Ju svårare det är, desto säkrare skall jag uppenbara det för er.»

Ser ni, jag ville arbeta upp intresset. Det hade nu stigit ganska högt, det märktes på de sträckta halsarna runt omkring oss samt på den flämtande andhämtningen. Nu förde jag spänningen till sin klimax.

»Om ni inte gör er skyldig till misstag — om ni verkligen säger mig det jag önskar veta — så ger jag er två hundra silverslantar.»

»Den förmögenheten blir min! Jag skall säga er det ni vill veta.»

»Säg mig då vad jag gör med min högra hand.»

»Ah—h!» Ett sus av allmän förvåning. Det hade inte fallit någon av alla dessa munkar in att fråga vad någon gjorde, som icke var tusentals mil därifrån. Trollkarlen var illa däran. I en sådan knipa hade han aldrig förr råkat, och den förstummade honom. Han såg virrig och bestört ut. Han fick inte fram ett ord. »Se så», sade jag, »vad väntar ni på? Är det möjligt, att ni helt tvärt kan säga vad någon på andra sidan jorden har för sig, men inte veta vad den gör, som står tre alnar ifrån er? De som äro bakom mig veta vad jag gör med min högra hand och de kunna intyga, om ni säger rätt.» Han teg fortfarande. »Gott», sade jag, »jag skall säga er varför ni inte