Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

170

helt frimodigt berättar oss det. Det är, för att ni inte vet det. Ni en trollkarl! Go? vänner, den här luffaren är helt enkelt en bedragare och en lögnare.»

Detta både bedrövade och förfärade munkarna. De voro icke vana att höra dessa vördnadsbjudande varelser så betecknas och de visste inte vad som kunde bli följden. Nu hade det blivit mol tyst och vidskepliga aningar behärskade allas sinnen. Trollkarlen hade gnuggat sina geniknölar och då han nu log helt obesvärat och lättvindigt, erforo de kringstående en stor lättnad, ty det angav, att hans stämning icke var våldsamt fördärvbringande. Han sade:

»Denne persons frivola tal har gjort mig mållös. Må det bli allom bekant, om kanske icke alla redan veta det, att trollkarlar av min rang aldrig befatta sig med annat än vad kungar, prinsar och kejsare samt övriga till purpurn födda ha för sig. Om ni frågat mig vad Artur, den store kungen, gjorde nu, hade det varit något helt annat och jag skulle ha sagt er det. Men en undersåtes sysselsättningar intressera mig inte.»

»Å, då missförstod jag er! Jag tyckte ni sade ’vilken som helst’ och jag trodde, att det betydde vilken som helst och gällde alla.»

»Det gör det, det vill säga alla av hög börd — allra helst kunglig.»

»Mig synes detta ganska riktigt», sade abboten, som grep tillfället att stilla sinnena och avvända olycka, »ty det vore väl inte lämpligt, att en så underbar gåva tilldelats en människa som befattade sig med andras åtgöranden än deras, som blivit födda på storhetens höjder. Vår kung Artur —»

»Vill ni veta något om honom», inföll trollkarlen.

»Ja, mycket gärna och med tacksamhet.»

De oefterrättliga idioterna voro åter mycket gripna och intresserade. Med största uppmärksamhet iakttogo de besvärjelserna och sågo på mig som om de velat säga: »Nu är du allt övertrumfad», då förkunnelsen ljöd:

»Kungen är trött efter jakten och har nu i två timmar legat i sitt palats och sovit lugnt och utan drömmar.»

»Må Guds välsignelse vila över honom!» sade abboten