Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

188

han åt kungen. En präst uttalade orden: »De skola lägga händerna på de sjuka och de bliva helade.» Kungen strök på såren under det att läsningen fortsattes; till sist ansågs patienten graduerad och fick sin nickelslant — kungen själv hängde den om halsen på honom innan han gick. Skulle man kunna tro att detta botade? Det gjorde det visst. Alla hokuspokus bota, om bara patienten har stark tro på dem. Uppe vid Astolat fanns det ett kapell, där den heliga jungfrun en gång uppenbarat sig för en flicka, som brukade valla gäss i närheten. Flickan sade det själv. Ett kapell byggdes på platsen och i kapellet upphängdes en tavla, som föreställde själva tilldragelsen — en tavla som man skulle ansett det farligt för en sjuk att nalkas. Men det förhöll sig tvärtom. Tusentals vanföra och sjuka kommo årligen och bådo framför den och återvände helade och friska. Och till och med källan kunde se på den och leva. Då jag först fick höra talas om detta, trodde jag det naturligtvis inte, men när jag begav mig dit och fick se det måste jag falla till föga. Jag såg själv när botandet försiggick och jag kan intyga att kurerandet var verkligt och inte tvivelaktigt. Jag såg krymplingar som jag i åratal sett begagna kryckor i Camelot nu komma och knäfalla inför tavlan, lägga ifrån sig kryckorna och vända tillbaka utan att halta det allra minsta. Hela högar av kryckor lågo där, kvarlämnade av dylika personer som vittnesbörd om undret.

På andra ställen inverkade vissa personer på patientens sinne utan att säga ett ord till honom och botade honom. På andra åter fanns det sakförståndiga, som samlade patienterna i ett rum, bad över dem, vädjade till deras tro och lyckades bota dem. Varhelst man träffar på en kung som inte kan kurera kungssjukan, kan man vara säker på att den mest värderika vidskepelse som stöder hans tron — jag menar undersåtens tro på suveränen av Guds nåde — upphört att finnas till. I min ungdom hade Englands regenter upphört att bota kungssjukan men det fanns ingen anledning till denna uraktlåtenhet. De skulle ha lyckats i fyrtionio fall av femtio.

Då nu prästen hållit på att mumla i tre timmar och den gode kungen gnidit skroffelknölarna lika länge och de