sjuka lika tätt som någonsin trängde sig fram, började jag finna det hela alldeles odrägligt. Jag satt vid ett öppet fönster ej långt från tronhimmeln. För femhundrade gången steg en patient fram för att få sina motbjudande sår vidrörda; åter frammumlades orden: »på de sjuka skola de lägga händerna» — då utifrån, klart som en gäll trumpetstöt, ljödo ord som tjusade min själ och förde mig trettonhundra år fram i tiden. Orden voro: »Camelots Veckoblad och Litterära Vulkan! — sista eruptionen kostar bara två cents. Redogörelsen för det stora undret i Helighetens dal!» Någon som var större än kungar nämligen tidningspojken hade anlänt. Men jag var den ende i hela denna folkmassa som kände betydelsen av sagda företeelse och visste vad denna suveräna trollkarl kommit i världen att utföra.
Jag kastade ut en nickelslant genom fönstret och fick min tidning. Tidningspojken — Adamssonen av denna världen — sprang om knuten för att växla, men han har inte kommit tillbaka än. Det var härligt att än en gång få se en tidning, men jag erfor likväl ett slags chock då mitt öga föll på de första rubrikerna. Jag hade så länge levat i en sliskig atmosfär av vördnad, respekt och undseende, att de sände en kåre genom kroppen på mig:
Späunɐnde ʇilldragꞁǝser i heliᵷhetens pal!
Vatʇenʌeɹkeu stodpat!
Broder Merꞁin utför siua ʞouster mǝn qlir Rtälld.
Meu Basen lycʞas vid första försöket.
Den Undeɹqara Källau börſ̣ar flöda under
heɯska utbrott av
Helvetisk ELD och RÖK och DUNDER!
Hela kɹåknästet häpuar!
Jubeꞁ utɐn liʞe!
