Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

192

precis lika det här — lika, att de inte kunna åtskiljas.» Alla munkarna gåvo till känna sin överraskning och beundran.

»Tusen, säger ni! I sanning ett kolossalt arbete — ett års arbete för många.»

»Nej, bara en dags arbete för en man och en pojke.»

De korsade sig och bådo Gud bevara sig för slikt.

»Ah — ett mirakel, ett underverk! Ett verk av mörk trolldom.»

Låt gå för det då, tänkte jag. Och så läste jag med hög röst, för så många som kunde få sina rakade huvud inom hörhåll, redogörelsen för undret med brunnens återställande, och min läsning ackompanjerades av utrop, vittnande om häpnad och beundran: »Ah-h-h!» »Hur sant!» »Förvånande, förvånande!» »Det är ju själva händelserna så som de hänt, med en märkvärdig noggrannhet skildrade!» Och fingo de ta detta besynnerliga föremål i sina händer, känna på det, undersöka det? De skulle vara så rädda om det. Ja. Och så togo de tidningen, försiktigt och vördnadsfullt, som hade den varit någonting heligt som hitkommit från högre regioner. De kände helt sakta på papperet, smekte med dröjande fingrar dess fina, släta yta och beskådade de hemlighetsfulla bokstäverna med tjusta blickar. Dessa tätt intill varandra böjda huvuden, dessa hänförda ansikten, dessa talande ögon — mig föreföllo de sköna! Ty var icke denna tidning min älskling och var icke denna stumma förundran, detta intresse en vältalig tribut och otvungen komplimang åt den? Jag förstod då hur en mor känner då kvinnor, de må vara främlingar eller vänner, ta hennes lilla nyfödda barn och drivna av en livlig impuls sluta ring om det, böja sina huvuden över det i en salig tillbedjan, som kommer det övriga universum att försvinna ur deras medvetande och för tillfället vara som om det icke funnes. Jag visste hur hon känner det och att det icke finnes någon annan tillfredsställd ärelystnad, vare sig en kungs, erövrares eller skalds, som någonsin når halvvägs upp till den höjden eller beskär en så gudomlig belåtenhet.

Under hela den återstående delen av seancen gick min tidning från grupp till grupp, fram och tillbaka i den stora salen och mitt lyckliga öga följde den oavlåtligt