Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/248

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

244

»Det är sant. Och ingen fredsdomare blir i stånd att tvinga en karl att arbeta för sin husbonde ett helt år i sträck, antingen karlen vill det eller ej.»

»Kommer det på den tiden icke att finnas någon lag eller rimlighet?»

»Jo, båda delarna, Dowley. På den tiden blir mannen sin egen egendom, icke fredsdomarens eller husbondens. Och han kan lämna staden när han vill, om lönen inte passar honom. Och han kan inte ställas vid skampålen för det.»

»Må undergång drabba en sådan tid!» röt Dowley, högst uppbragt. »En tid för hundar, en tid i saknad av vördnad för överheten och respekt för myndigheterna! Skampålen —»

»Håll, broder, prisa inte skampålen! Jag anser, att den borde avskaffas.»

»En högst besynnerlig idé! Och varför?»

»Jo, det skall jag säga er. Ställer man någonsin en karl vid skampålen för livssak?»

»Nej.»

»Är det rätt att ådöma en person ett lindrigt straff för en obetydlig förseelse och sedan döda honom?»

Intet svar. Jag markerade min första poäng i spelet. För första gången stod smeden svarslös. Sällskapet märkte det. Det gjorde god effekt.

»Ni svarar mig inte, broder. Alldeles nyss tänkte ni prisa skampålen och yttrade ett visst medlidande med en kommande tid, då den icke blir i bruk. Jag anser att skampålen borde avskaffas. Vad inträffar vanligen, när en fattig stackare får stå vid skampålen för något litet felsteg utan ringaste betydelse? Mobben försöker driva gäck med honom, inte sant?»

»Jo.»

»De börja med att kasta jordkokor på honom och vrida sig i skratt då han försöker undgå den ena jordklimpen och träffas av den andra. Är det inte så?»

»Jo.»

»Och så kasta de döda katter på honom?»

»Ja.»

»Antag att han har några personliga ovänner bland