för att jag misstog mig. Hör på, min furste! Vi måste använda tiden väl. Vi ha flankerat dem. Snart blir det mörkt. Om vi lyckas komma över ån och få gott försprång samt låna oss ett par hästar från någons äng, att begagna några timmar, antar jag att vi kunna komma i säkerhet.»
Vi klättrade ned och voro nära den lägsta grenen, då vi trodde oss höra att jakten återvänt. Vi hejdade oss och lyssnade.
»Ja», sade jag, »de ä' kuggade, de ha uppgivit hoppet och äro på hemvägen. Låt oss klättra tillbaka ditupp tills de passerat.»
Det gjorde vi. Kungen lyssnade ett ögonblick och sade:
»De fortfara med sökandet — jag känner tecknet. Det är bäst vi dröja här.»
Han hade rätt. Han var skickligare jägare än jag. Larmet kom nu allt närmare, men inte så hastigt. Kungen sade:
»De resonera som så, att vi inte fått något särdeles långt försprång och att vi, som hittills färdats till fots, icke kunnat hinna särdeles långt från den punkt där vi stego i vattnet.»
»Ja, sire, så förhåller det sig nog, fruktar jag, ehuru jag hade hoppats annat och bättre.»
Bullret närmade sig mer och mer och de främsta drevo nu fram strax nedanför oss, på båda sidor om vattnet. En röst ropade »halt!» från den bortre sidan och sade:
»Om de velat, hade de nog på den där utskjutande grenen kunnat klättra fram till trädet utan att vidröra marken. Det är bäst att låta en karl klättra upp i eken.»
»Ja, det ska vi minsann göra!»
Jag kunde ej annat än beundra mitt eget förutseende, som kommit oss att hoppa över i ett annat träd. Men det är allmänt känt, att det finns saker som trotsa all kvicktänkthet, allt förutseende och de heta tafatthet och dumhet. Världens skickligaste fäktare behöver inte frukta den man som är näst den skickligaste; nej, den han har att frukta är en okunnig motståndare, som aldrig förr haft ett svärd i sin hand; denne gör inte vad han borde göra, alltså är
