272
Den unge telegrafisten satt och dåsade vid sitt bord. Jag stängde dörren och stack den stora nyckeln innanför tröjan. Detta oroade den unge mannen och han ämnade göra alarm, men jag sade:
»Spar er röst. Om ni öppnar munnen, är ni dödens offer. Gå till ert instrument. Raska på! Ropa upp Camelot!»
»Detta förvånar mig. Hur kan en sådan som ni känna till sådana saker som —»
»Ropa upp Camelot! Jag är bragt till förtvivlan. Ropa upp Camelot eller gå undan så skall jag göra det själv.»
»Vad — ni?»
»Ja, visst. Se så, prata inte nu. Ropa upp slottet.»
Han lydde.
»Och bed att få tala med Clarence.»
»Vilken Clarence?»
»Det gör detsamma. Säg att ni vill tala med Clarence, så svarar man er.»
Han gjorde det. Vi väntade i fem nervspännande minuter — i tio — och så började ett knäppande, som var mig lika välbekant som en människoröst. Clarence var nämligen min lärjunge.
»Gå nu undan, min gosse. De skulle kanske ha känt igen min tusch och därför var det bäst att ni ringde upp, men nu sköter jag mig själv.»
Han lämnade plats åt mig och spände örat för att lyssna, men det vann han ingenting med. Jag begagnade chiffer. Jag ödade ingen tid på artigheter, då jag talade med Clarence, jag gick rakt på sak och sade:
»Kungen är här och i fara. Vi blevo tillfångatagna och hitförda som slavar. Vi skulle inte vara i stånd att bevisa vår identitet och faktum är, att jag inte är i tillfälle att ens försöka det. Skicka hit ett telegram, ställt till slottet här och det skall verka övertygande.»
Hans svar kom genast:
»De förstå sig inte på telegrafen. De ha ännu ingen erfarenhet av den. Linjen till London är så ny. Det är ej värt att försöka den. De kunde hänga er. Tänk ut någonting bättre.»
De kunde hänga oss! Föga anade han hur nära han
