Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/279

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
275

där återvändsgränden, nöjd med mig själv och min fyndighet, möttes jag av handklovarna. Om jag hade vetat att det var en återvändsgränd — men det finnes ingen ursäkt för en dylik blunder. Den får föras på vinst- och förlustkontot.

Naturligtvis blev jag förnärmad och svor på att jag nyss stigit i land efter en lång sjöresa — bara för att se om jag kunde lura slaven, förstår ni. Men det lyckades inte. Han kände igen mig. Och då förebrådde jag honom för att han förrått mig. Han blev mera förvånad än stött, spärrade upp ögonen och sade:

»Tycker du verkligen, att jag skulle låtit dig undgå att bli hängd tillsammans med oss, då du är orsaken till att vi bli hängda? Det fattas bara det.»

»Det fattas bara det» var deras uttryck för »det vore löjligt» eller »jo, pytt!» De talade underligt, de där människorna.

Det låg visserligen ett slags tarvlig rättvisa i hans syn på saken, därför lät jag frågan falla. Då en olycka inte kan avhjälpas genom dispyt, vad tjänar det till att disputera? Det är inte i min genre. Jag sade därför bara:

»Inte skall ni bli hängd. Det blir ingen av oss.»

Båda männen skrattade och slaven sade:

»Ni har inte förr ansetts som en tok. Bäst att hålla ert rykte uppe, synnerligast som ni inte behöver anstränga er länge.»

»Det har ingen fara med mitt rykte. Före morgondagen äro vi ur fängelset och få gå vart vi vilja.»

Vakten, som var ett kvickhuvud, pekade med tummen åt sitt vänstra öra, utstötte ett rosslande läte och sade:

»Visst ä' ni ur fängelset — det har ni rätt i, och ni få också gå vart ni vilja, bara ni inte överskrida området för hans majestät djävulens kvalmiga rike.»

Jag lade band på min häftighet och sade helt likgiltigt:

»Jaså, ni tror verkligen, att vi bli hängda om en eller annan dag.»

»Jag trodde det för några minuter sedan, ty så blev det beslutat och förkunnat.»